Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik II. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsert krönika
hängivit sig åt en odeciderad subjektivism.
Exemplen på »offer» är visserligen inte så
många men desto mer representativa, i själva
verket flertalet av dem som vi nu räknar till
landets främsta tonkonstnärer genom tiderna.
Först i raden det missförstådda geniet Franz
Berwald, följd av Wilhelm Stenhammar under
dennes sista decennier som produktiv. I dessa
mästares fotspår vandrar Hilding Rosenberg,
vilkens framskjutna position ingalunda varit
lättvunnen. Om Gösta Nystroem skrev den
numera avlidne Stim-chefen Erie Westberg så
sent som 1939 i en översiktsartikel om svenskt
musikliv (i »Med folket för fosterlandet») att
han »ännu inte har kunnat övertyga om sin
egenart» (!). Hur missvisande ett omdöme som
detta är kan var och en förvissa sig om som
lärt känna Nystroems berömda »Sinfonia
es-pressiva», fullbordad redan 1935 och föremål
för en storartad succé vid en nordisk
musikfest i Köpenhamn något år senare.
Inkarnationen av denna "osvenska"
tonsät-tartyp har under de sista åren varit
Karl-Birger Blomdahl, stridbar kämpe för den
moderna musiken genom skarpt formulerade
inlägg i tal och skrift. Konstruktiv och
experimentell har huvudparten av hans produktion
varit intill senaste år. Överraskande tedde sig
därför till en början uppgiften, att han i en
svit för stråkar byggt på en cykel av Erik
Lindegren, »Pastoralsvit» ur diktsamlingen
»Sviter». Innebar tillkomsten av detta verk
ett avfall från de konstnärliga ideal som
Blomdahl gjort till sina (kortfattat beskrivna med
orden »absolut» och »instrumental»), eller var
det resultatet av en omskolningsprocess som
organiskt sluter sig till tidigare verk? Med
någon kännedom om vad som under sistlidna
år sysselsatt den unge tonsättaren bejakar
svaret frågans senare led. Samarbete med de
ledande männen i »Prisma» och den redan ett
par gånger nämnda Kammarmusikföreningen,
Erik Lindegren, Egon Møller-Nielsen, Pierre
Olofson och Gote Carlid, för att endast nämna
några av de mera kända, har för yngre musiker
öppnat dörren till det moderna måleriets och
den moderna diktningens domäner. Den stora
vinsten har varit att man inte längre endast
läser lyrik för att söka sångtexter — en
uppfattning som tydligen vuxit sig stark inom
äldre tonsättargenerationer att döma av några
enkätsvar i »Musikvärldens» majnummer.
Målet är att varje konstart skall förstås
utifrån sina egna förutsättningar.
Blomdahls »Pastoralsvit» som må betraktas
K arl-B ir ger Blomdahl.
som det första konstnärliga resultatet av detta
samarbete bör inte åhöras som programmusik.
Sviten är absolut musik vars stämningar och
i viss mån även händelseförlopp, här i
betydelsen musikaliska kontrastverkningar,
inspirerats av Lindegrens diktcykel. Ser man så
till resultatet kan en bedömning koncentreras
till några enstaka punkter. Först de negativa.
Temperamentsskillnader har knappast gjort
Blomdahls uttolkning kongenial. Tonsättaren
har sett ljusare, mindre visionärt än skalden.
Lyckligast vore därför om musiken vid
fortsatta uppföranden helt kunde frigöras från
texten: så har tonsättaren också själv önskat.
Då tillkommer emellertid ett problem. Den
vid uruppförandet i radio (19 juni 1949) mest
iögonfallande frågan, förhållandet text—musik
kommer då att ersättas av den om satsernas
inbördes balans. Utan att ha hört verket
spelat i denna form vågar man påstå att den
avslutande vaggsången, till texten »Detta är
resan i denna natt / resan bort som är resan
till /...», är både för kort och får ett för
abrupt slut för att ge verket i stort en
tillbörlig jämvikt. Preludiet, »Även denna morgon /
i flykt över molnens trappor ...» har
nämligen fått en längd och en symfonisk resning
som dominerar sviten igenom. Den besläktade
stämningen i de båda yttersatserna, en allvar-
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
