Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hallands kulturella förutsättningar. Av Albert Sandklef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hallands kulturella förutsättningar
Av Albert Sandklef
LLA veta att Vår Herre har skapt
Skåne och Skam Småland. Varpå Herren
skapte smålänningarna, och sen vet man ju
hur det gick med skåningarna.
Men Halland? Det är långt och smalt och
bördigt och magert, ljust och mörkt och
visst inte så lätt att komma underfund med
som turisterna och badgästerna inbilla sig.
Vår Herre gjorde det nog av sånt som
blev över av Skåne och Småland och
Danmark.
Inbyggarna i Halland dyka upp ur det
okändas mörker på 500-talet av vår
tideräkning. Den gotiske munken Jordanes
berättar bl. a. om hallin, och det var folket i
Halland. Men han berättar också om fervir,
och det var folket i Fjäre härad, längst upp
i Nordhalland. Vi ha alltså den gången haft
flera folkland inom det nuvarande Hallands
gränser, och ett av dessa var Halland. Hur
det sen har blivit ett land är icke känt. Men
namnen leva kvar sen 1400 år med en
envishet som kanske kunde få belysa en sund
konservatism i denna landsända, som fostrat
två av Sveriges mest berömda och mest
konservativa politiker, Carl Ifvarson och Ernst
Wigforss.
Vår gräns mot Sverige drogs upp på
tiohundratalet i samma sträckning som nu.
Den drogs genom stiglös vildmark, värdelös
och oframkomlig. Gränsmarken: berg med
branta stup, mörka och djupa sjöar, sanka
mossar och gungflyn, högslätter och hedar,
har bevarat det mesta av sin vilda skönhet.
På övergången till de nordhalländska
dalstråken och de sydhalländska slättbygderna
möter det mjukt skulpterade landskap, som
varken är skogsbygd eller slättbygd men ett
härligt mellanting mellan båda, en bygd av
sköna former och lysande lövträdsgrönska.
Sen kommer slätten, som ända upp till
Varberg möter havet vid behagfullt bågiga
sandstränder. Där, mitt för Varbergs gamla
borg, börjar den skärgård som sen fortsätter
längs Skandinaviens västra och norra kust
till Kolahalvön. Här ligger, mellan det evigt
föränderliga havet och tiohundratalets
landgräns, ett av de mest skiftande och
överraskande landskap i Norden. Ett de starka
motsatsernas land både till natur och folk
och kultur. I norra Halland talas dialekter
som äro nära släkt med bohuslänska och
västgötska språk, men i södra Halland, där
Ernst Wigforss för fyrtio år sen undersökte
folkspråket, talar man dialekter som den
obildade uppsvensken tror vara skånska.
Men på ett vis äro vi alla ense i Halland: vi
ha med envis konservatism bevarat våra
gamla verbalböjningar. Wigforss försvarar
sin användning av verbens singularformer
med att han är född i stån, där språket
förfallit till dylika snedsprång. Men vi som
äro från det riktiga landet ha lärt oss sen
barnaåren att icke endast nyttja verbens
pluralformer i presens, 3 pers. plur. utan
även sådana gamla former som -um i pres.
i pers. plur. — bibelns gamla »vi gåm opp
till Jerusalem» är än i dag levande talspråk
hos oss. Varför skulle vi då överge dessa
uttrycksfulla former, som göra vårt tungomål
rikare än det lättfärdiga talspråk och
skriftspråk som kastat bort de gamla
böjningsmönstren? Må uppsvenskarna säga »vi kan».
Här heter det »vi kunnum».
Vi räkna inte Olof von Dalin som klassisk
halländsk författare. Han kom till Lund när
han var tretton år, och sen for han till Stock-
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
