Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hallands kulturella förutsättningar. Av Albert Sandklef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Sandklef
med. Jag törs gä i god för att målaren inte
vågat skämta med sitt ämne.
De helt olärda bondekonstnärerna höra
självfallet hemma i den primitiva konsten.
Jag har tagit dem med för att erinra om att
bostadens prydande med målningar är en
gammal halländsk tradition. Den moderna
konsten må avlägsna sig hur långt som helst
från den primitiva — funktionen är dock
densamma. Detta även i så måtto att de
gamla bondekonstnärerna ville ge en
stämning av andakt genom sin Biblia pauperum,
under det att Halmstadgruppen anser sig
predika djupa filosofiska sanningar i sin
konst. Varmed inte är sagt, att konstnärerna
inte kunnat vara dåliga filosofer och
utmärkta målare.
När Severin Nilsson, den halländske
målaren, bodde i Trönninge by i Lindbergs
socken, strax utanför Varberg, hade han
sin atelier i en ryggåsstuga som ännu står
kvar. Han hälsade på bönderna i sin
originella klädnad, med sin stora schal om magen
och med de närsynta ögonen nyfiket
stirrande på nästan. Han målade flitigt, och han
strödde generöst sina konstverk omkring
sig. Jag vågar inte yttra mig om betydelsen
av den konstuppfostran han kan ha utövat,
men den äldre generationen som ännu minns
den originelle mannen talar fortfarande med
beundran om hans konst.
Troligen övade Varbergsskolan —
Kreuger, Nordström och Richard Bergh —
större inflytande över sin omgivning under
de år de målade i Varberg och upptäckte
den svenska naturen åt svenska folket. De
voro tre, de uppträdde inte fullt så originellt
som Severin Nilsson, de nådde större
berömmelse och betydde ofantligt mycket mer
i den svenska konstens historia; allt detta
veta vi. Jag tror av åtskilliga skäl att de
hunno sätta djupare spår än Severin
Nilsson. I varje fall i Varberg. Det blev »fint»
att intressera sig för konst, och vi finna att
de ledande männen i stån anordnade konst-
utställningar och köpte konst frampå
nitti-talet — spår av Varbergsskolans
verksamhet som kanske inte höra hemma i vår
konsthistoria, men som äro av stort
intresse ur lokalhistorisk synpunkt.
Men i nutiden har den moderna konsten
nått en ställning, fått en betydelse som
ingen kunnat drömma om på nittitalet, inte
ens på 1920-talet. I första hand beror detta
på Halmstadgruppen — eller ska vi säga på
dess manager, maskiningenjör Egon
Östlund. Med sällsynt energi och lika sällsynt
begåvning för reklam, självfallet parad med
stora kunskaper, även ifråga om konst, har
han bearbetat en från början kylig och
skeptisk allmän opinion tills den slutligen
kapitulerat utan villkor inför Östlunds
förförelsekonster och gruppens obestridliga
överlägsenhet.
De övriga inom Halland verkande
konstnärerna av kvalitet sammanslöto sig tidigt
i konstnärssammanslutningen
Hallandsringen. Dess mest uppmärksammade
konstnär, Arvid Carlsson, har så mycket
gemensamt med Halmstadgruppen att man, med
erinran om att han börjat före gruppen,
frågar sig om man inte för en gångs skull
borde ha rätt att dra den gamla slutsatsen
post hoc, ergo propter hoc.
Utan Hallands konstförening skulle dock
konstnärerna inte nått samma ställning som
nu faktiskt skett. Bara det att föreningen
anordnar föredrag med landets främsta
krafter som föreläsare betyder självfallet
mycket i en landsända som det gamla
gränslandet Halland. Att nu inte tala om
konstinköpen. Men föreningen är inte ensam.
Vid de större industrierna har man egna
konstföreningar som anordna utställningar
och köpa konst som lottas ut bland
medlemmarna.
Den konstnärliga utsmyckningen av
Halmstads rådhus och Laholms rådhus har
redan nämnts.
I detta sammanhang bör kanske också
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
