- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
428

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och »det andra Tyskland». Av Kurt Friedlænder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kurt F r i e d l æ n der

kriget. På den tiden en ung student var jag
inkallad som soldat och ti’lsammans med
omkring trettio kamrater lörlagd i en stor
sal i en gammal fästningskasematt. På
grund av ett sjukdomsfall hölls vi några
dagar i karantän på logementet. Vi försökte
fördriva tiden så gott vi kunde, och bidrog
var och en på sitt sätt till underhållningen.

En kväll gav jag till känna för mina
kamrater, att jag skulle hålla en uppläsning ur
Goethes »Faust». Jag satt högt uppe på en
översäng och hade runt omkring mig en
åhörarskara av adertonåriga pojkar; bönder,
arbetare och andra enkla människor av
folket. — Med ungdomlig entusiasm började
jag rullande på r:en att deklamera:

»Habe nun, ach, Philosophie,
Juristerei und Medizin
Und leider auch Theologie
Durchaus studiert mit heissem Bemühn!»

Mina åhörare lyssnade spänt. Endast en
av dem störde av och till framförandet med
ett lågt fnitter. Men de indignerade
kamraterna fick honom snart med handgripliga
medel att hålla sig lugn. — När jag slutade
härskade ljudlös tystnad. Tydligen var de
alla gripna av den poetiska glöden i Goethes
ordkonst. Men ingen sade något. Det vill
säga, nästa dag bad en av dem, en ung
arbetare, att jag skulle tala om för honom
»hur det där med Gretchen slutade.»

Goethe hade rätt när han förklarade, att
hans verk inte kunde bli populära. Visst
blev mina åhörare fängslade av språkets
skönhet, men Faustdikten som sådan
verkade på dem snarare som ett musikstycke
än som en litterär skapelse. Dess
tankeinnehåll låg över deras horisont. Endast
handlingens yttre gång förmådde väcka deras
intresse.

För folkets breda massa har diktarfursten
i Weimar faktiskt aldrig kommit att betyda
mycket. Men litet varstans finns, för att
använda hans egna ord, »enskilda
människor, som vill och söker någonting liknande».
De har kommit att bilda en andäktig menig-

het, ur vilken har framgått åtskilligt skönt
och ädelt. Det är i första hand dem man
tänker på när man talar om ett »andra
Tyskland», som tror på humanistiska ideal
och är ett bättre Tyskland än Adolf Hitlers.

Var fanns detta »andra Tyskland» på
»Tredje Rikets» tid? Varför gav det inga
livstecken ifrån sig, när alla dess ideal
trampades under fötterna? Reser det sig nu på
nytt och ger det oss löften om en bättje
framtid? — Dessa och andra frågor tränger
sig på oss i Goethe jubileets festyra. En
blick på mästarens liv och på hans
ryktbarhets utvecklingshistoria kan ge oss viktiga
fingervisningar till deras besvarande.

När dottersonen till borgmästar Textor i
den fria riksstaden Frankfurt am Main år
1773 gav ut sin »Götz von Berlichingen» och
inte långt efter lät den följas av »Die Leiden
des jungen Werthers», vann han med en
enda gång den dåvarande tyska ungdomens
hjärtan. För det unga släkte i »Sturm und
Drang»-åldern, som med trängtan emotsåg
en personlighetens frigörelse ur
ståndssamhällets och ett trångsynt filisterväldes
konventioner, tedde sig dessa verk
revolutionära och omstörtande. Så mycket starkare
måste besvikelsen ha varit för många, när
»Götz’» och »Werthers» diktare två år
därefter trädde i tjänst hos hertig Karl August
av Sachsen-Weimar och därmed för lång tid
framåt nästan fullständigt försvann från
litteraturens vädjobana.

Men för Goethe själv var de första tio
åren av vistelsen i Weimar av ovärderlig
betydelse. Ännu tveksam huruvida hans
egentliga kallelse var diktarens eller
statsmannens gick han där som hertiglig minister
igenom en det praktiska livets skola, som
på ett utomordentligt sätt vidgade hans
livssyn. Hertigdömets finansväsen,
gruvdrift, rättsväsen, skolväsen och så vidare
tog honom i anspråk så i stort som smått,
ja till och med de Sachsen-weimarska
kavalleriförbandens uniformsbyxor ansåg
han sig som plikttrogen ämbetsman böra

428

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free