Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och »det andra Tyskland». Av Kurt Friedlænder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Goethe »o ch det andra Tyskland»
ägna sin uppmärksamhet. Men hur mycket
Goethe än fördjupade sig i detaljer,
förlorade han aldrig blicken för det väsentliga.
Framför allt tog han livlig del i Karl Augusts
politiska planer, vilkas innersta syfte
omfattade bildandet av det tyska
fursteförbundet, ett sista försök att blåsa liv i det
ålderdomssvaga riket.
I tio år hade sålunda Goethe helt eller
delvis dragit sig tillbaka från litteraturen
och inte skapat någonting av större
betydenhet, då den insikten bröt fram hos
honom, att hans egentliga livsuppgift inte låg
på politikens och förvaltningens utan på
konstens och diktningens områden. Som en
flykting lämnade han då Weimar för att
under Italiens mildare himmel helt ägna
sig åt det sköna. Med »Egmont», »Iphigénie»,
första utkastet till »Tasso» och början på
»Faust» i bagaget återvände han i juni 1788
till huvudstaden i Thüringen. Enligt egen
uppgift var han »en pånyttfödd människa».
Från och med nu spelade antiken en
avgörande roll i hans liv och litterära produktion.
Men uppstigandet till »det olympiska», som
tog sin början med den italienska resan,
gjorde diktaren mer och mer främmande för
sina vänner i Weimar och för läsarna av
hans ungdomsverk. De närmaste årens
händelser kom att starkt bidra till att vidga
denna klyfta.
Med stormningen av Bastiljen den 14 juli
1789 inleddes en ny tidsålder, som skilde sig
från den föregående minst lika mycket som
vår egen tid skiljer sig från tiden före 1914.
Goethe befann sig i sitt fyrtionde år. Son av
en patricierfamilj i Frankfurt hade han vuxit
upp i l’ancien régime’s åskådningar, och som
minister hos en tysk furste hade han i tio åis
tid medverkat vid en rad reformer
»uppifrån», avsedda att medan tid var
förebygga en hotande omvälvning av den gamla
samhällsordningen. Med en Kassandras
skarpsynthet hade han alltsedan
halsbands-processen år 1786 sett en fruktansvärd
katastrof närma sig. När den franska revolutio-
Eekerm ann.
Teckning av J. J. Schmeller 1827.
nen nu utbröt, kunde han inte annat än
ställa sig fientlig till den. Erfarenheterna
från ämbetsmannatiden i Weimar hade
ingivit honom att inte tro massan om något
gott. I denna sin övertygelse lät han sig inte
rubbas vare sig av det vackert klingande
slagordet »Frihet och jämlikhet» eller av
revolutionsentusiasmen i vida kretsar av
tysk intelligentsia. Följaktligen intog han
även i sin s. k. revolutionsdiktning, särskilt
i det konstnärligt föga lyckade lustspelet
»Der Bürgergeneral», en oförtydbart avog
hållning till jakobinska och omstörtande
tänkesätt.
Naturligtvis var denna fientliga
inställning till tidens starkaste strömningar föga
ägnad att göra Goethe särskilt omtyckt som
författare. Glansen av »Götz» och »Werther»
var i färd med att förblekna. »Iphigénie»
och »Tasso» gick med sin rikedom på tankar
och sina komplicerade själsproblem över
genomsnittspublikens horisont. I stället för
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
