- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
430

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och »det andra Tyskland». Av Kurt Friedlænder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kurt F r i e dl cen d e r

dessa verk läste folk hellre riddar- och
skräckromaner i stil med »Golo den grymme
eller Botgörerskan i bergsklyftan». Den
tyska litteratuiens »enfant terrible»
Heinrich Heine talade följaktligen sanning, när
han i sin »Die romantische Schule» påstod,
att Goethe det sista årtiondet av 1700-talet
absolut inte åtnjöt något allmänt
erkännande. Först när »Wilhelm Meisters
Lehr-jahre» hade publicerats (1795/96) ställde de
unga romantikerna under bröderna
Schlegels ledning upp honom på en piedestal som
gudalik diktare, sådan vi ännu idag ser
honom.

Till den schlegelska kretsen i Jena slöt
sig snart de litterära salongerna i Berlin.
Där hyllade man vid Rahel Varnhagens
tebord »olympiern» Goethe. Rahel blev hans
»prästinna», och hennes man fick av den
kvicke Heine titeln »Goethes ståthållare på
jorden». Där gällde det som brist på
bildning att inte svärma för Goethe, och endast
den extatiska Bettina Brentano, som
drömde sig in i en Mignons roll, förmådde
överträffa Rahel och hennes vänner i kärlek till
och hängivenhet för idolen i Weimar.

Men visst fanns det bland romantikerna
också en opposition mot Goethedyrkan.
No-valis t. ex. kritiserade redan år 1798
»Wilhelm Meister» som »ett förnuftsbetonat
verk». »Den blå blommans» drömdiktare
ansåg Goethe vara alltför realistisk, och det
var i medveten motsättning häitill som han
i »Heinrich von Ofterdingen» ville
framställa diktaren som en trollkarl, vars konst
helt vilar på den visionära förmågan.

Farligare än den estetiska mysticism som
Novalis gjorde sig till tolk för, ansåg Goethe
det vara, att den romantiska skolan under
det nya seklets två första decennier mer och
mer omhuldade kristligt-germanska
stämningar, som var raka motsatsen till hans
eget fritänkeri och klassiskt-antika
konstideal. Men han behövde bara — för att
än en gång tala med Heine •— »skaka de
am-brosiska lockarna», för att snabbt göra slut

på lärjungarnas ultraromantiska
självrådighet. År 1817 lät han i tidskriften »Kunst
und Altertum» publicera en uppsats, skriven
av hans vän Heinrich Meyer och med titeln
»Neu-deutsche religiös-patriotische Kunst».
I densamma fördömdes på det skarpaste
den sammanblandning av poesi och religion,
som under påverkan av den nationella
väckelsen hade kommit på modet bland
katoliserande svärmare och entusiaster för tysk
medeltid. Då fäderneslandet nu hade blivit
befriat från främling: oket — hette det
vidare — var det på tiden att man drog sig
tillbaka inom gränserna för en anständig
och värdig självaktning och avhöll sig ifrån
att trångsynt efterapa äldre mästare.
Detsamma gällde religionssvärmeriet. Allt falskt
fromleri borde så snart som möjligt
avlägsnas ur poesin, prosan och livet och lämna
rum för en stark och glättig livssyn. Efter
detta —• säger Heine — talade man i tysk
litteratur inte längre om bröderna Schlegel
och deras anhängare, bara om Goethe. Hans
imperatorstid hade tagit sin början.

Men liksom Zeus på Olympen gång på
gång nödgades bekämpa sina undergudars
och de dödligas oförnuft och alla slags
ränker, så kom också åtskillig förargelse den
åldrade olympiern Goethe till del. Ett
särskilt fult tilltag gjorde sig år 1821/22 en
evangelisk prästman vid namn Pustkuchen
skyldig till. Denne talesman för
pietistiskt-konservativa kretsar publicerade i
Quedlinburg en liten bok med titeln »Wilhelm
Meisters Wanderjahre», som i egenskap av
världslitteraturhistoriskt kuriosum intar en
kvalificerad plats bredvid Avellanedas
förfalskade »Don Quijote». Precis som
Cervantes’ fiende kom den tyske Avellaneda bokens
författare i förköpet med en förfalskad
fortsättning på den redan publicerade volymen,
där han begagnade originalverkets personer
till att rikta ett angrepp mot deras egen
skapare. Sålunda får vi höra Pustkuchens
»pseudo-Wilhelm Meister» i ett samtal med
kaptenen polemisera mot Goethe. De pådyv-

430

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0476.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free