Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och »det andra Tyskland». Av Kurt Friedlænder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kurt Frie dl een der
som helst att denne halsstarrige republikan
saknade alla förutsättningar att kunna fatta
den ut över alla partigränser expanderande
storheten i Goethes geni och personlighet.
Men i hettan av dagens politiska kamp och
under reaktionens tryck delade många
tyskar, och inte de sämsta, Börnes åsikter om
mästaren i Weimar. Hans skarpa penna har
sålunda starkt bidragit till att mobilisera
viktiga aktiva impulser hos det tyska folket
emot Goethe.
Menzel hade en liknande betydelse. Med
den skillnaden bara, att han vände sig till
andra kretsar; till de studentföreningar och
purtyska sammanslutningar, som växte upp
ur det tyska turnväsendet och som man
lugnt kan beteckna som
nationalsocialisternas förfäder. Vad de framförallt hatade
var Goethes kosmopolitism, hans
»Weltbür-gertum». Att han lade en övernationell
måttstock på människorna och inte som den
fanatiske Menzel var en »fransosätare»,
betraktade de som oförlåtligt. Därmed hade den
Goethefientliga falangen fått förstärkning
av ännu en och som historien har visat
betydligt starkare grupp än liberalerna.
Men var i all världen hade då författaren
till »Faust», »Wilhelm Meister» och alla de
andra odödliga verken sina anhängare, när
de religiösa kretsarna, liberalerna och
nationalisterna var avogt stämda emot honom?
Svaret på den frågan gav han själv i
samtalet med Eckermann: bland de enskilda
människorna, som ville och sökte efter
någonting i samma väg som han! — Men dessa
enskilda saknade all organisation. De fanns
att uppleta i de litterära salongerna, bland
romantikerna och överallt bland dem som
ägde sinne för skönhet och upphöj d
mänsklighet. Ändå var utsikten till att de skulle
kunna genomtränga hela nationen med
Goethes anda utomordentligt liten. Skulden
härtill torde mindre vara att söka hos tyska
folket än i den omständigheten att den
störste bland tyska diktare med sitt
personlighetsideal och sin universella bildning
hade sina rötter i en tidsålder, som med
nödvändighet måste vara främmande för
nationalismens och de första
massrörelsernas epok. Faktum är emellertid, att
möjligheterna för en utbredning av Goethes
humanitetsideal, hans konst och rika
tankevärld inom det tyska folket vid hans livs
slut var förfärande små och otillräckliga.
En blick på den fortsatta utvecklingen
av Goethes ställning i tyskt kulturliv
bekräftar till fullo detta förhållande. Tre år
efter mästarens död, alltså år 1835, utgavs
två verk, som skulle bli avgörande för den
allmänna tyska uppfattningen om hans
personlighet: Bettina Brentanos »Goethes
Brief-wechsel mit einem Kinde» och Eckermanns
»Gespräche mit Goethe». I den förstnämnda
boken tecknar författarinnan med
kvinnligt behag och romantiskt översvallande
fantasi en bild av »den älskade», som
fortplantade goethesvärmeriet långt ut bland
folket. Eckermann återigen ger den tyske
bildningsfilistern, han som i likhet med
Fausts famulus säger: »Nog för att jag
mycket vet, men skulle vilja veta allt!,» ett
porträtt av polyhistorn i Weimar, som kan
allt och vet allt. Ingendera boken kan
tänkas obefintlig i tysk litteratur utan att en
obotlig lucka uppstår. Men bägge bpckerna
har var på sitt sätt den svagheten, att de
ger Goethe övermänskliga dimensioner. De
har väckt till liv Goethedyrkan och en devot
beundran för den felfrie och ofelbare titanen.
Men de har inte gett genomsnittstysken den
rättframma förnimmelse av mänsklig
närhet, som utgör den starkaste
föreningslänken mellan en stor diktare och hans folk.
I plump motsättning till å ena sidan den
sentimentala och å den andra den lärda
Goethebeundran, som växte upp via
Bettinas och Eckermanns framställningar, stod
den Goethefientlighet, som härskade i
politiskt intresserade kretsar under tiden fram
till grundandet av det nya tyska riket. Den
nationella enhetstanken och hatet mot »de
välska» arvfienderna på andra sidan grän-
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
