Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och »det andra Tyskland». Av Kurt Friedlænder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Goethe »och det andra Tyskland»
sen undanträngde mer och mer Goethes
övernationella och humanistiska
kulturideal.
När det sedan lyckades för »den tredje
store tysken» — som Thomas Mann i sitt
radioföredrag i Stockholm benämnde Bismarck
i rad med Luther och Goethe — att fullfölja
enhetsverket, stod han som »järnkanslern»
omstrålad av framgångens gloria snart
närmare de flesta av sina landsmän än diktaren
och tänkaren i Weimar. Folk brukade
visserligen smickra sig själva med att rätt ofta
ta Goethes namn i sin mun, men studiet av
hans verk överlät man gärna åt
världsfrån-vända svärmare, exakthetsivrande
goethefilologer och kunskapstörstande skollärare.
Så kunde det ske, att Friedrich Nietzsche
bekymrad för det klassiska arvet redan på
adertonhundraåttiotalet klagade över att
Goethes diktning hade gått den tyska
nationen förbi.
Denna anklagelse må innebära en
överdrift som så mycket annat i Nietzsches
författarskap. Det fanns helt klart tusen och
åter tusen tyskar som läste sin Goethe och
med oförställd entusiasm upplevde hans
verk på scenen. Men tusentals i ett folk på
många tiotals miljoner är ändå bara ett
fåtal, även om dessa kringspridda enstaka
har sammanslutit sig till ett Goethesällskap
(1885). Inte heller medförde det någon
förändring i genomsnittstyskens ringa
förtrogenhet med Goethe, att det på kejsardömets
tid uppstod en rikhaltig, populär och
djuplodande Goethelitteratur, ur vilken vi här
endast behöver nämna namn sådana som dem
av Hermann Grimm (1875), Richard M.
Mayer (1894), Bielschowsky (1895), Engel
(1909), Simmel (1913), Gundolf (1916) och
Cassirer (1916). Ju imposantare och mera
mångsidig diktarens personlighet i sin
oändliga intellektuella och själsliga rikedom
framträdde i dessa skrifter, desto mera overklig
blev den för breda lager i folket. Ofta hade
en tysk redan i skolan blivit avskräckt på
grund av en högtidlig och torr textutlägg-
ning och fått en direkt motvilja mot
mästaren, och för många blev uttrycket »att tala
om Goethe och Schiller» likabetydande med
att »bege sig ut i världsfrämmande
regioner».
Efter nederlaget i det första världskriget
ökades avståndet om möjligt ännu mera
mellan tyska folket och Goethe. Visserligen
stod han nu höjd över partierna utanför
dagens politiska kamp, så att han inte
längre var utsatt för sådana angrepp som på
Börnes och Menzels tid. Men så mycket
svårare förgick sig människorna mot hans
anda. Tolerans, respekt för nästans
människovärde, självbehärskning och
objektivitet, alla sådana principer enligt Goethes
humanistiska ideal lyste mer och mer med
sin frånvaro i det offentliga och kulturella
livet. Man behöver bara bläddra i tyska
tidningar från de åren för att övertyga sig
om hur hämningslös subjektivitet, hätsk
nationalism och blind fiendskap mot alla
som tyckte och tänkte annorlunda, allt mer
och mer grep omkring sig. De tusenden för
vilka Goethes verk ägde liv och hans ideal
betydde något, smälte under dessa
förhållanden mer och mer ihop. När ödestimman
slog år 1933 utgjorde de, jämförda med
folkets stora massa, bara en liten ynklig
skara lärda och esteter, som inte ens ännu
stod i förbindelse med varandra. Många av
dem föraktade till på köpet politik som en
föga snygg hantering, och tanken att bjuda
politiskt motstånd mot det inbrytande
barbariet var dem främmande. Därför gick de
stillatigande ner i den inre emigrationens
katakomber och kapslade in sig inom sig
själva, så framt de inte föredrog att ta sin
tillflykt till utlandet.
Det är en sorglig bild av det
humanistiskt sinnade »andra Tyskland» som här
rullas upp för våra blickar. Nu hämnade
det sig, att det klassiska arvet från Weimar,
tillvarataget endast av ett fåtal, inte hade
blivit en hela nationens gemensamma
egendom. Det visade sig, att den tyska humanis-
28—Ord och Bild, s8:e årg.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
