Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Överdimensionerad kretsteater. Återblick på fem år med Malmö Stadsteater. Av Erwin Leiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erwin L e i s e r
Gurli Lemon-Bernhard som Polly
i »Tolvskillingsoperan».
Malmö Stadsteater.
stöd från statsmakterna än Malmö
Stadsteater.
Inom ramen för denna översikt är det inte
möjligt att i detalj recensera ens de viktigaste
föreställningarna på stadsteatern. Några
föreställningar skall dock få ett kort omnämnande.
Spelöppningen, En midsommarnattsdröm,
angav tonen på stora scenen. Kontrasten mellan
hantverkarnas saftiga humor och
midsommarnattens trolska poesi accentuerades kraftigt
i Malmquists regi. Det blev den ostyrige
jordanden Puck i Viveca Linders knubbiga
skepnad som medlade mellan dessa två
världar, vilka möttes när den vackra
älvdrottningen (Gaby Stenberg) upptändes av
kärlek till den robuste Botten (Oscar Winge)
som förvandlats till en åsna genom Pucks
leklynne. Scenens maskineri kom till full
användning och regissörens experimentlusta
firade triumfer. En annan färggrann
föreställning från samma spelår var Cyrano de
Bergerac, i Malmquists iscensättning och med
Edvin Adolphson i titelrollen. Spelåret 1945—■
1946 inleddes med Markurells i Wadköping,
där Anders de Wahl fick tillfälle att visa sin
vitalitet och suveräna teknik. Han lyckades
lösa stora scenens akustiska problem, och
hans viskningar hördes även på radens sida.
Sandro Malmquists Hamletföreställning var
av hög klass. Gunnar Sjöberg framställde en
hård och saklig Hamlet, kungaparet spelades
kraftfullt av Oscar Ljung och Ella Eronen,
och Inge Waern grep som Ofelia. Mindre
framgångsrik var Inge Waern som Shaws
Johanna. Hon förmådde aldrig ge illusionen
av en robust bondflicka, och från
Johanna-föreställningen minns man i första hand
Anders Eks lysande tolkning av dauphins
roll. Tolvskillingsoperan torde vara den
intressantaste av alla föreställningar som
hittills visats på stora scenen. Malmquist hade
tillsammans med Martin Ahlbom skapat en
imponerande scenbild i två våningar,
stadsteaterns energiske balettmästare Carl-Gustaf
Kruuse stod för den stilenliga koreografin
som även kom till användning i de
mellanspel som skulle fånga publikens
uppmärksamhet under dekorationsbyten för öppen ridå,
och både marknaden i Soho, Peachums
lumpbod och Krog-Jennys bordell befolkades av
ett fantasifullt utstyrt typgalleri med talrika
trashankar, tjuvar, skökor och poliser. Mackie
Kniven framställdes med oljig charm av
Georg Rydeberg, och Gurli Lemon-Bernhards
raffinerade tolkning av Polly Peachums visor
är oförglömlig. Suggestiva var även Inge
Waern som Krog-Jenny och Robert Johnson
som Jonathan Peachum. Lille Bror
Söder-lundh gästdirigerade.
Under spelåret 1946—1947 spelades bl. a.
Så tuktas en argbigga, där Lillebil Ibsens
scentemperament och Edvin Adolphsons virila
charm firade triumfer. Malmquist svarade
själv för regi, dekorationer och dräkter och
släppte lös ett fyrverkeri av burleska infall
som var helt i den muntra farsens anda.
Längre fram på säsongen satte Olof Molander
upp Strindbergs Drömspel, med djärva
projektioner och enkla men verkningsfulla
ljud-och ljuseffekter. Som Indras dotter
framträdde Inga Tidblad, som var bäst när hon i
Fingalsgrottan skulle tolka vindens och
vågornas tal. Carl Ström tecknade ett
färgstarkt porträtt av den evigt förorättade
advokaten, Håkan Westergren återgav med
inlevelse officerens skiftande stämningar och
Gunnar Sjöberg tolkade diktarens
lidelsefulla patos.
Stig Torsslows första säsong inleddes med
en grann om ock något tam
Carmenföreställ-ning i Ragnar Hyltén-Cavallius’ regi.
Operettschablonen övervanns i två påkostade
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
