Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Shakespeare som skämtare. Av Helge Kökeritz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S hakesp eare som s k amt ar e
Av Helge Kökeritz
Å författare ha blivit så omskrivna
och analyserade som Shakespeare. Varje
generation har samvetsgrant dragit sitt strå
till stacken i form av kritiska värderingar och
interpretationer, historiska utredningar,
filosofiska spekulationer och detaljerade
textförklaringar. Mycket eller åtminstone en del
av detta har naturligtvis bestående värde, i
synnerhet vad som presterats av en nyare tids
specialutbildade forskare. Ibland kan det
dock vara besvärligt nog att hitta Shakespeare
och hans verk under det lärda och olärda
bråte, som hunnit hopa sig sedan den tid,
då det blev nödvändigt eller på modet att
förklara honom. Hade han anat, att
utvecklingen skulle bli denna, skulle han kanske
känt sig frestad att göra gravskriftens
förbannelse mera omfattande.
Trots allt som sagts och skrivits om
Shakespeare, trots mångfalden av kommenterade
och okommenterade utgåvor av hans dramer
på originalspråket och i översättningar, trots
välmenta försök att identifiera honom med
andra celebriteter, nu nästan helt glömda, än
William Shakespeare från
Stratford-upon-Avon, finns det forskningsuppgifter nog för
den som har de nödiga förutsättningarna samt
lust och energi att ge sig i kast med problemen.
Vi tycks äntligen ha kommit bort från den
orimliga uppfattningen, att Shakespeare var
en stor filosof, som valde dramats något
originella form för sina funderingar över livets
gåtor. Det länder vår generation till heder,
att den förstått och vågat draga
konsekvenserna av upptäckten, att Shakespeare var en
säregen kombination av skald och »showman»,
en genial diktare som suveränt behärskade den
elisabetanska teaterns uttrycksmedel och
exakt visste, vad publiken krävde och vad han
kunde ge den. Detta torde vara nyckeln till
hans storhet.
Även om vi alltså kommit Shakespeare
närmare in på livet än tidigare generationer och
tack vare förbättrade forskningsmetoder
skapat oss en mera realistisk syn på hans
författarskap än de, gäller detta omdöme dock
inte i lika hög grad om förståelsen för hans
språk. I själva verket har detta inte blivit
föremål för någon allsidig, systematisk
undersökning. Sant är, att vi ha en pålitlig om ock
tung Shakespeare-grammatik av tysken Franz,
och att Shakespeares ordförråd kartlagts
tämligen fullständigt både vad omfånget och
betydelserna angår. Men ingen har ännu dristat
sig företaga en vetenskapligt objektiv
granskning av hans stil. För över fyrtio år sedan
publicerade en annan tysk filolog, Viëtor, en
översikt av Shakespeares uttal baserad på
ett studium av rimmen i hans dikter och på
uttalsuppgifter i vissa äldre engelska
grammatikor. Detta arbete är emellertid inte bara
ofullständigt utan, vad värre är, i väsentliga
punkter oriktigt. Något inflytande på det
textkritiska studiet av Shakespeare har det
mig veterligen inte haft, och väl är det. En
och annan kommentator har visserligen försökt
att under hänvisning till uttalet på
Shakespeares tid komma till rätta med
textsvårigheter, som haft en underlig förmåga att väcka
forskares sämsta tolknings- och
emenderings-instinkter, men det mesta är så valhänt och
amatörmässigt, att det aldrig borde ha
kommit i tryck. De grövsta försyndelserna av
denna art ha begåtts och begås tyvärr
alltjämt av den engelske Shakespeareforskaren
John Dover Wilson. Det är hart när otroliga
saker, som stå att läsa i de av honom
redigerade volymerna av The New Cambridge
Edition.
Att en säker kännedom om Shakespeares
uttal skulle kunna bidraga till lösandet av
många textkritiska problem, synes så
uppenbart, att det är ägnat att förvåna, att ingen
verkligt sakkunnig språkman hittills gått
fram efter den linjen. Skillnaden mellan
stavning och uttal var på Shakespeares tid i det
närmaste lika stor som nu, medan å andra sidan
stavningen var mindre regelbunden och
uttalet karakteriserades av många dubbelformer
både för enskilda ord och hela ljudgrupper.
Shakespeare rimmar sålunda again inte bara
med vain och liknande ord utan även med
men, then —■ i senare fallet ha vi att göra med
talspråksvarianten agen. Hur stavningen av
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
