- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
446

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Shakespeare som skämtare. Av Helge Kökeritz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Helge Kökeritz

dem i konversationen lika väl som på scenen,
och detta vare sig det, efter våra begrepp att
döma, var lämpligt eller olämpligt. Sålunda
låter Shakespeare gamle Capulet hänsyfta på
Tybalts död i följande ordalag, som tycks
trotsa varje översättningsförsök (Romeo and
Juliet 3. 5. 127 ff.):

When the sun sets the air doth drizzle dew,
But for the sunset of my brother’s son
It rains downright.

Och inför Julias livlösa kropp utbrister han
med tanke på hennes tillämnade bröllop med
Paris:

O son, the night before thy wedding day

Hath Death lain with thy wife. See, there she lies,

Flower as she was, deflowered. by him.

Även denna ordlek torde vara oöversättlig.
Uppenbarligen ansågs den av Shakespeares
samtida som bevis på genial språkbehandling.
Alldeles särskilt road var man nämligen av
mycket vågade anspelningar på förhållandet
mellan man och kvinna, varom citatet ovan
ger en vag antydan. Man tröttnade till
exempel aldrig på att ideligen bli påmind om
hornet såsom symbol för den bedragne äkta
mannen. En engelsk amatörfilolog, Erie
Part-ridge, har nyligen givit ut en bok,
Shakespeare’s Bawdy, vari han säger sig ha samlat
alla ord och uttryck i Shakespeare, som ha
tydlig eller beslöjad sexuell innebörd. Hans
alfabetiska ordlista omfattar inte mindre än
160 sidor tvetydigheter av detta slag, stundom
försedda med ganska lustiga kommentarer
av den trägne samlaren. I det mesta torde
han ha rätt, även om han ibland går för långt
och även om hans etymologier emellanåt är
fullständigt tokiga. Det gör mindre, att så
gott som allt han drar fram varit bekant för
Shakespearekännare, som inte gått omkring
med viktorianska skygglappar för ögonen.
Samlingen som sådan är nyttig, därför att
den ger en koncentrerad men fullt riktig bild
av den frigjordhet i dessa ting, som utmärkte
Shakespeare och hans tid. Och likväl har
Partridge inte fått med mer än på sin höjd
två tredjedelar av vad som verkligen finns i
Shakespeare, och bortsett från vitsen tail -—■
tale ingen enda av slagnumren. Ty dem
kommer man inte åt utan en djup förtrogenhet
med den elisabetanska engelskans uttal.
Därför ha de också blivit förbigångna inte
bara av den sedlighetsivrande engelske
läkaren Thomas Bowdler, som med synnerligen
fint väderkorn utrensade ett betydande antal
tvetydigheter ur sin Shakespeare-upplaga av

1818, utan även av senare tiders utgivare och
kommentatorer.

Schück har säkert rätt, då han säger i sin
stora Shakespeare-monografi, att de
»slipp-riga och råa uttryck, som stundom förekomma
i denna tids skådespel», torde återgiva tidens
samtalston i allmänhet. Men han hugger
alldeles i sten, då han i samma andetag vill
göra gällande, att Shakespeare-dramat tagit
föga eller intet intryck av publikens önskemål
och att Shakespeare själv opponerade sig
skarpt mot varje hänsyn till denna publik
(under hänvisning till Hamlets råd till
skådespelarna). Den som läser de komiska scenerna
i Shakespeares dramer med full förståelse
för deras språk, vilket inte alltid är lätt,
eftersom många aktuella anspelningar utan tvivel
alltjämt undgår oss, får genast klart för sig, hur
lyhörd Shakespeare var för publikens
önskemål och hur han ansträngde sig för att
tillmötesgå dess smak. Vad han opponerade sig
emot var de clownerier i ord och handling,
som enskilda skådespelare gjorde sig skyldiga
till i mera allvarliga scener. Man behöver bara
läsa Venus and Adonis eller sonetten 151 för
att inse, att Shakespeare var ett med sin tid,
och att han inte hyste några som helst
moraliska skrupler, då det gällde mustiga ordlekar
av sexuell innebörd. Smaken har i själva
verket inte ändrat sig mycket sedan dess,
det är bara uttryckssätten som blivit
annorlunda, mera slipade, mindre direkta. Våra
skämtare använder halvkvädna visor, där
Shakespeare sjöng ut.

Det skulle vara roligt att exemplifiera detta
påstående med belysande citat från
Shakespeare, men risken är den, att jag därigenom
skulle väcka anstöt. Om jag talar om, att
andra aktens första seen i senare delen av
Henry the Fourth och fjärde aktens första
seen i The Merry Wives of Windsor, är något
av det oanständigaste Shakespeare
komponerat, blir läsaren bara besviken, om han går
till de svenska översättningarna eller till de
kommenterade engelska upplagorna.
Ingenting återstår, praktiskt taget, av de tvetydig
heter, som säkerligen försatte Shakespeares
publik i skrattparoxysmer. Tekniken är i
båda scenerna densamma: genom att använda
lämpliga homonympar eller ord med dubbla
betydelser, åstadkommer Shakespeare en
dialog, som hela tiden pendlar mellan
dubbelmeningarna, mellan anständighet och
oanständighet. När sålunda Mrs. Quickly (Fru
Rapp) i den förra pjäsen säger om Falstaff:

446

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0492.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free