- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
474

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Johann Strauss. Till femtioårsminnet av hans död. Av Ernst Benedikt. Översättning av Helfrid Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ernst Benedikt

honom någon svårighet, den berömda
finalen i andra akten med dess översvallande
rikedom på tändande rytmer. Och ändå fick
»Die Fledermaus» långtifrån något
exceptionellt mottagande; endast 16 föreställningar
gavs, som om det gällt vilken som helst
dussin vara av en begåvad nybörjare. Först
sedan i Berlin 200 framföranden ägt rum,
var det Wiens tur att följa efter, nu i
stegrat tempo med desto större entusiasm.

Också kritiken med det stränga
hovrådet Hanslick i spetsen, »musikkritikernas
Bismarck», som han fick heta av ingen
mindre än Verdi, fann, som man säger i
Wien, »ein Haar in der Suppe». Löjligt nog
var det texten man anmärkte på. Man fann
den ryske prinsens kuplett i andra akten
trivial och champagnevisan »durchaus nicht
moussierend». Man tyckte sig ha kunnat
vänta mer av Strauss av originalitet och
friska infall och tillfogade: vi tänker inte
höja denna operett till skyarna, vi håller
oss på jorden, för att inte karlen skall bli
för högfärdig! Särskilt andra akten var,
menade man, egentligen bara ett potpurri
på vals- och polkamotiv . . . Det verkar
nästan otroligt, men denna Wiengemytets
höga visa blev först tjugo år efter sitt
framförande av Gustaf Mahler upptäckt för vad
den verkligen var, nämligen en komisk
opera, och denna upptäckt ägde inte rum i
Wien utan —• i Hamburg.

Mycket annorlunda gick det inte Strauss
med den mest berömda av hans valser,
»An der schönen blauen Donau». Denna
vals hade ursprungligen skrivits för kör
och texten var politisk. Strauss ironiserade
smått över den stora optimism, som gjorde
sig gällande i och med uppsvinget under
1860-talet, när man i Österrike faktiskt
drömde om något liknande ett paradis på
jorden, ett paradis, för vilket man skulle
ha att tacka den unge kejsaren och hans
sköna gemål, försoningen med Ungern och
liberalismens segertåg. Valsen väckte
utomordentlig anklang, den måste spelas

dacapo, men ingen av åhörarna anade att
här skapats en ny österrikisk nationalsång,
en nationalsång i trefjärdedels takt. Först
i Paris, under beskärm av den berömda
furstinnan Pauline Metternich och med
publicistiskt stöd av Figaros’ chefredaktör,
den sensationslystne Villemessant,
»kreerades» denna vals, och nu var framgången,
buren på snabba vingar, säkrad också i Wien.
Tiotusentals exemplar måste dagligen
tryckas. Till jordens mest avlägset belägna delar
sträckte sig kulten av denna
oemotståndliga musik. »Ära utan like», i en tillägnan
till Strauss skriver Johannes Brahms under
de första takterna av Donauvalsen orden:
»Tyvärr ej — av Johannes Brahms». En
sällsam bild att se dessa båda så helt
väsenskilda genier stående sida vid sida:
den smärte, sirlige Johann med sin av
fadern ärvda »negerskalle», med det ända
in i ålderns dagar kolsvarta håret, de
fascinerande ögonen och den bruna hyn —■ man
skulle nästan kunna tro att det funnits
spanskt eller rentav zigenarblod i faderns
eller moderns familj •— och den av en
vemodsskugga märkte, i alla avseenden tunge
Johannes.

Strauss stod nu på höjden av sin
levnadsbana; han hade ett palats i det Hietzing, som
bevittnat hans första framgång, en villa i
Ischl, den kurort där kejsarparet brukade
vistas. Över hela världen sträckte sig hans
herravälde. Liksom fadern redan vid
drottning Victorias kröning kallades till London
och besökte kontinentens alla storstäder, så
fick också Strauss d. y. känna kraften av
sin trollmakt, möta en hänförd yra, som
de mera kritiskt inställda gärna benämnde
otidsenlig. Enbart i Ryssland konserterade
han i tio hela år, 17 konserter gav han i det
eljest så nyktra och puritanska Boston.
Med välgörande självironi — inget geni kan
gärna ha varit blygsammare — beskriver
han själv, hur han med 100 andra dirigenter
och en kör på 20 000 sångare där framförde
Donauvalsen. Av hans beskrivning att

474

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0524.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free