Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Albert Edelfelt, Ville Vallgren och August Strindberg. Av J. O. Tallqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Edelfelt, Vi lie Va 11 g r en
och August Strindberg
Av J. O. T all qvist
.LBERT EDELFELT var en av de
finländare, som Strindberg lärde känna under
sina kringflackande år ute i Europa. De
möttes första gången i april 1884 i Paris, och
Edelfelt skildrar i ett brev till sin mor det
första intrycket av den redan omstridde
diktaren: »Han är märkvärdigt tyst och sävlig.
Ser ut som en hygglig gesäll, men har något
älskvärt i sitt småleende, talar med låg röst
och har ett städat sätt. — — Med ett ord
alldeles annorlunda än man tänker sig honom.»
Edelfelt avbildade aldrig Strindberg. Men
i sina brev till modern — dessa brev av stort
kulturhistoriskt värde, som ställer Edelfelt
bland en senare tids förnämsta brevförfattare
på svenska — nämner han Strindberg rätt
ofta. De två stod visserligen inte i något
närmare förhållande till varandra, de var
mycket olika, men Edelfelts omdömen och
reflexioner bidrar att belysa Strindbergs
personlighet särskilt under mitten av åttitalet,
och samtidigt vittnar uttalandena om
brevskrivarens snabba och intelligenta iakttagelse,
hans öppna sinne för allt som rörde sig i hans
omvärld och samtid.
I början av år 1883 var Edelfelt som enda
icke norrman gäst hos Fritz Thaulow. Han
sammanträffade då med Björnson och Jonas
Lie. Samtalet kretsade kring politik och
litteratur. Edelfelt skriver till sin mor: »Eget är
att de båda ställde Strindberg så ofantligt
högt.»
Vad visste man då i Finland om Strindberg
före 1883?
RUNEBERGS FINLAND representerades
efter skaldens bortgång kanske främst av
landets ledande kritiker, professor C. G.
Estlander, och märkligt nog fick Strindberg det
första beviset på erkännande från detta
Runebergs Finland: det var Estlanders klarsynta
och ovanligt objektiva anmälan av »Röda
rummet» i Finsk Tidskrift 1880. Estlander
var förmedlaren mellan två litterära skeden
och rättesnöret i hans kritikerverksamhet var,
som han senare uttryckte sig, strävan att
»med ett tveeggat svärd bekämpa såväl den
naturlösa idealismen som den idélösa
naturalismen». Denna dubbla kampinställning
bestämde Estlanders självständiga hållning
gentemot Strindberg. »Röda rummets»
författare ägde, erkände Estlander, »ett stort
mod att slå ett slag mot det dåliga, huru högt
och nära det sitter, och han gör det med en
snillekraft, som tyckes oss rent av
exception-nell i den nordiska vitterheten». Några år
senare betecknade Estlander Det nya riket
■— oavsett all skarp detalj kritik — som »icke
blott ett av de briljantaste utan också
värdefullaste satiriska arbeten, den svenska
vitterheten har att uppvisa.» Detta tog Strindberg
i sin tur fasta på när han kände sig förföljd
av opinionen hemma i Sverige. Å andra sidan
saknade Estlander hos Strindberg blick för
det goda hos människan — och han saknade
detta så mycket mera, ju längre det led.
Äktenskapsskildringarna i »Giftas» tycktes honom
vara »bittra svampväxter av en överretad
inbillning». Därefter överlämnade han
bedömningen av Strindbergs arbeten i andra händer;
dock anmälde han ett skådespel av denne så
sent som 1892, »Himmelrikets nycklar».
Det ligger nära till hands att anta att
Estlander i sin tidiga uppskattning av »Röda
rummet» rönte intryck av den brevväxling
han haft med Strindberg ett par år tidigare,
1878. Detta år framträdde Strindberg första
gången i eget namn för den finländska
allmänheten i Finsk Tidskrift — att han redan
anonymt hade medarbetat i det fennomanska
Morgonbladet 1876 blev ådagalagt 1912 i en
uppsats av Gunnar Castrén. Estlander hade
grundat Finsk Tidskrift 1876 och var
angelägen om att förvärva medarbetare också i
Sverige. I december 1877 fick han anvisning
på en lämplig korrespondent: Elof Tegnér
rekommenderade en av sina kolleger i
Kungliga biblioteket, den snart 29-årige Strindberg,
som var »mera litteratör än bibliotekarie».
Tegnér omtalade i förbigående även det äkten-
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
