Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Albert Edelfelt, Ville Vallgren och August Strindberg. Av J. O. Tallqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. O. Tallqvist
August Strindberg. Byst av Ville
Vallgren. 1885.
skap, som Strindberg just då stod i beråd att
ingå med finländskan Siri Wrangel, född von
Essen — »har ansett att jag borde upplysa
härom, ehuru det näppeligen lär lända honom
till synnerligen rekommendation». Strindbergs
publicistiska gästspel i Finsk Tidskrift blev
emellertid kortvarigt, det inskränkte sig till
två Stockholmsbrev. I det senare brevet
riktade han ett angrepp på Uppsala-professorn
C. R. Nyblom, Estlanders vän, och detta
vållade en meningsskiljaktighet. Strindberg
nämner inte denna kontrovers när han i juni
1878 anhåller om befrielse från uppdraget
som korrespondent utan förebrår sig själv:
»Dessutom är jag nu en gång pessimist, eller
än värre, nihilist; jag kan icke ha öga för det
förträffliga som finnes därför att jag
överhuvud anser allting dåligt, därför överraskar
jag mig någongång med att ha berömt det
usla i misshugg, under föresats att söka det
goda överallt. Därför äro mina översikter
opålitliga, hållningslösa.»
Kuriöst nog blev Nyblom Strindbergs
efterträdare som Finsk Tidskrifts svenske krönikör.
Hans uppfattning om »Röda rummet», som
avvek från Estlanders, tog sig uttryck både
i en korrespondens till tidskriften 1880,
försedd med en reserverande not av utgivaren,
och i brevväxlingen dem emellan. Estlander
medgav i brev till Nyblom att han kände sig
mera hänförd än denne »av den vettvillingens
kvickhet» — Strindbergs nämligen -— och han
gladde sig över att tidskriftens
prenumerantantal i Sverige våren 1880 stigit med ett
fem-tital. Det var påtagligen »vad jag skrev om
Strindbergs rövarroman, som föranledde den
lilla rusningen», förmodade Estlander.
Strindberg var sålunda tidigt känd i
Finland. Och i början av år 1882, under Oscar
Malmgrens intendent-tid, uppförde Nya
teatern i Helsingfors första gången en pjäs av
Strindberg, »Gillets hemlighet». Det blev bara
fyra föreställningar. Samma vårsäsong
gästade Siri Strindberg Helsingfors-scenen, och
mannen skrev till henne: »Tror du att finnarna
vilja spela Mäster Olof? Fråga för ro skull.»
Mäster Olof kom upp först fem år senare,
1887, när Harald Molander var konstnärlig
ledare för Svenska teatern —- så heter teatern
från detta år. Men publikens intresse var så
lamt att Molander i brev till sin mor beklagade
sig över de dumma finnarna. »Deras smak är
nu en gång halvciviliserad, mitt emellan
mongolisk, kinesisk och ingen alls.» Tolv år senare
gick Mäster Olof i repris på den svenska
Helsingfors-scenen, och man var nu, helt
visst under intryck av den inbrytande ofärden,
mera mottaglig än 1887 för
frihetsförkunnelsen i Strindbergs första stora drama. Och nu
—-1899 — börjar segertåget på allvar:
Strindbergs dramatik erövrar Finlands teater.
BÅDE EDELFELT OCH VILLE
VALLGREN har gett oss närbilder av Strindberg
under hans franska år, Edelfelt i sina brev
hem, Vallgren i sin ABC-bok 1916 och i en
uppsats i Finsk Tidskrift 1930.
I september 1883 anlände Strindberg med
sin familj till Grèz-sur-Loing, där en svensk
artistkoloni slagit sig ned. Carl Larsson, som
kände Strindberg från tidigare, presenterade
honom för bildhuggaren Vallgren och Spada,
d. v. s. den svenske journalisten Johan
Kristian Janzon. Strindberg gjorde först ett
högtidligt och dystert intryck på Vallgren och
granskade honom med misstänksamma
blickar, medan han konverserade med fru Siri
— de hade genast funnit varann genom att
de råkade ha en gemensam barndomsstad,
Borgå. Men senare mjuknade Strindberg upp
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
