- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
488

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Donnons nous encore une fois la main». Strindberg-minnen av Esteri Weissenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Est er i W ei s s enb er g

niska utan moraliska begrepp, som man måste
sky.

Då jag nu i Låstboms sällskap kom fram
till Strindberg, hade jag väntat mig att få se
en sjusärdeles herre, befallande och
imponerande, i stället träffade jag en man, som
verkade mycket stillsam. Under denna första
middag yttrade han knappt ett ord. Jag
trodde att jag var orsaken härtill, naturligtvis
skulle han ha samtalat med Fanny Låstbom
om jag icke suttit där och stört dem, tänkte

jag-

Men på grund härav hade jag tillfälle att
granska den ryktbare. Strindberg hade en god
hållning, han var bredaxlad och reslig,
huvudet var välformat med hög panna,
kindkotorna var utstående, det lockiga håret, som
stod i alla väderstreck, och mustascherna
förlänade honom en dyster och mefistofelisk
prägel. Det var bara när han smålog, som
detta uttryck försvann, hans ansikte
förändrades plötsligt och blev vänligt och älskvärt.
Det verkade som om Strindberg undvek
sällskap, han föreföll mycket sluten och då han
talade skedde det med låg, dämpad stämma.

Jag fick nu veta att Strindberg redan bott
över en månad på samma hotel som jag, ehuru
vi icke känt till detta. Låstbom hade kommit
till Paris endast ett par dagar tidigare.

Så snart Strindberg ätit, sade han farväl
och gick.

Så där uppträder han för det mesta,
försäkrade Låstbom, då jag kom fram med en
ängslig förmodan att han besvärats av min
närvaro.

Dagen därpå gick jag och sökte upp
Låstbom. Jag vågade inte gå ensam till Milles
Colonnes av fruktan för att bli på tu man
hand med den skrämmande Strindberg.

Vi infann oss i god tid och jag fick tillfälle
att ordentligt se mig omkring på Strindbergs
favoritlokus.

Mitt i den stora salen, vars tak uppbars av
många ståtliga pelare, fanns en stor, avlång
spis. Omkring den stökade många kockar
med liv och lust. Med en bugning överräckte
kyparen menyn åt gästen, tog emot
beställningen, vände sig mot spisen och ropade ut
ordern. Den upprepades av någon kock vid
spisen, det lät faktiskt som ett eko. Det gick
fantastiskt snabbt för kockarna att tillreda
maten, som var brännande het då kyparen
hämtade den till bordet. Det sätt, på vilket
en omelett tillreddes, var rena trolleriet.

Medan jag satt där och förundrade mig över

kockarnas flinka fingrar, såg jag Strindberg
komma in genom dörren. Men han kom ej
genast till vårt bord, utan styrde stegen till
spisen, där han ställde sig med händerna i
rockfickorna och ett roat uttryck på sitt
ansikte.

Det här var trevligt. Han hade sett mig och
ville därför inte komma till vårt bord. Men
om en stund kom han fram till oss, bugade
sig och sade med ett småleende »tant de bruit
pour une omelette.»

Med dessa ord hälsade han oss varje dag,
då han kom till vårt bord, efter att först ha
beundrat kockarna.

En gång, då vi resonerade om litteratur,
råkade jag nämna Georg Brandes namn och
hans verk »Hovedströmninger».

»Läser lilla fröken sådana böcker»? frågade
Strindberg förvånad.

Jag svarade att jag läst boken, att jag
skattade den mycket högt och fått många
impulser av den. Jag beklagade att jag slukat
den för snabbt. Nu då jag hade mera
livserfarenhet, så tror jag verkligen att mina ord
föll sig, hade jag gärna läst den på nytt.

Under tre månaders tid träffades vi tre
varje dag på Mille Colonnes. Vi lärde känna
varann, att förstå varann och att ha
överseende med varann.

En dag, då Strindberg kom till oss, såg han
ytterst hemlighetsfull ut. Han bar ett paket
under armen och vägrade att svara på
Låst-boms fråga vad paketet innehöll. När vi
slutat vår måltid, föreslog han att vi skulle
följa Låstbom hem. Vi damer sågo förvånade
på varandra, varpå berodde denna plötsliga
ridderlighet?

Vi följde Låstbom till hennes dörr. Sedan
vi tagit farväl av henne, väntade mig en stor
överraskning. Strindberg föreslog att vi skulle
gå till ett café, La Maison Blanche, som var
berömt för sin utomordentliga glace. Han
tycktes känna stället väl och sökte oss en
lugn vrå. Sedan öppnade han sitt paket och
fram kom Brandes »Hovedströmninger». Gud
vet, var han kommit över verket. Han började
läsa högt, det var skildringarna om Shelley och
lörd Byron. Jag lyssnade förtrollad, då denne
andens storman läste om två andra stora
män, som hade många drag gemensamma
med honom.

Då vi sedan begav oss i väg och
promenerade längs stranden av Seine, talade
Strindberg länge och väl om det han läst. I sina
betraktelser över livets konflikter och besvi-

488

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free