- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
489

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Donnons nous encore une fois la main». Strindberg-minnen av Esteri Weissenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

))D o n n o n s n o u s en c o r e un e f o i s la main»

keiser nämnde han ofta Byrons och Shelleys
namn. Småningom utbyttes Byron och
Shelley mot ordet »jag», stämman blev allt bittrare
och hårdare vid skildringarna av hans
motgångar och förödmjukelser såsom människa
och konstnär. »Kvinnorna», klagade han, »är
blott alltför villiga att äkta ryktbara
konstnärer för att på det sättet själva bli kända
och ryktbara, men då de kommer underfund
med de många svårigheter som följer med en
sådan ställning, får de snart nog».

Han berättade att han börjat såsom en
fullblodsidealist och att han velat »ta ned
stjärnorna från himmelen så att människorna
skulle få se dem och fröjdas över dem». Vid
denna tidpunkt hade han skrivit sitt
skådespel »Mäster Olov», han var då tjugo år. I tur
och ordning hade han erbjudit det åt alla
teaterdirektörer, men förgäves. Det att han
givit det bästa och det vackraste av sitt jag
och icke rönt någon som helst förståelse, hade
sårat honom så djupt att en stark vrede och
hämndlystnad vaknade inom honom och han
beslöt att hädanefter lämna himlens glimrande
stjärnor därhän och i stället »ösa ut sitt hat
och spy ut sin ilska över sina samtida».

På gatorna vände sig människorna om och
stirrade på oss, de trodde naturligtvis att
Strindberg läxade upp mig.

Han grävde ned sig allt djupare i dessa
bittra minnen och eggade upp sig allt mera,
där vi promenerade längs Seine’s ändlösa
stränder. Jag kände mig som om jag vandrat
bredvid ett sårat lejon, en fjättrad titan, som
rasade emedan han, ehuru väl medveten om
sin kraft, dock visste med sig att han alltid
varit en fånge.

Lamporna började tändas och snart
speglade sig världsstadens tusende ljus i flodens
vatten men Strindberg fortsatte att stega
gatan fram, han strök av sig sin bredbrättiga
hatt för att låta en stilla aftonbris svalka sin
heta panna.

Han, som alltid varit så fåordig och
reserverad, var nu som en vulkan i utbrott, fram
strömmade allt som under årens lopp
uppdämts, längtan efter förståelse,
ensamhetskänslan, besvikelsen och hopplösheten.

Tårarna rann utför mina kinder.

Till slut kastade han sig ned på en bänk
vid Seine, dolde ansiktet i händerna och brast
i hejdlös gråt.

Jag satte mig på bänkens andra ända,
Strindbergs bredbrättiga hatt låg emellan oss
Jag darrade av rörelse. Aldrig förr hade jag

sett eller hört någon rasa på detta sätt och
blotta sitt innersta.

Under ett par timmars tid hade jag varit
en stum åhörare och även nu —• fastän jag
var uppfylld av medlidande och medkänsla
— kunde jag inte finna ett enda litet ord till
tröst. För att visa att jag fanns där vid hans
sida och att jag kände med honom, strök jag
med lätt hand hans huvud. Strindberg grep
min hand, tryckte den mot sina ögon och jag
kände huru den fuktades av hans tårar. Jag
vågade inte röra mig eller dra bort min hand
utan fick sitta alldeles orörlig i en mycket
obekväm ställning. Det var som om mitt
hjärta med ens upphört att slå, som om mitt
blod överförts till Strindberg. Jag tänkte att
jag kunde dö för Strindbergs skull så att
människorna skulle få se, huru stor han var och
att vi när som helst var beredda att ge vårt
liv för hans lycka.

Jag slöt mina ögon och väntade på att
domna bort.

Men till slut steg Strindberg upp, grep sin
hatt och började gå bort utan att ägna en
tanke åt mig, som var stel av kylan och den
obekväma ställningen och knappast kunde
röra benen en gång.

På morgonen orkade jag inte gå till
akademin, jag sov. Det var med knapp nöd som
jag orkade släpa mig till middagen, jag
försenade mig.

Allt gick till på samma sätt som förut. Vår
nattliga promenad berördes ej med ett ord.
Strindberg var tyst men då och då gav han
mig en vänlig blick.

Då han stod i beråd att gå, vände han sig
till mig och yttrade med låg röst, det var
nästan en viskning »Jag har aldrig förr träffat
en kvinna som i timtal kan åhöra en annans
utgjutelser utan att komma med den minsta
motsägelse. Tack».

Låstbom, som led av dålig hörsel, trodde
att Strindberg och jag råkat i en dispyt. Hon
började utan vidare gräla på mig och sade
»Begriper du inte huru opassande det är att
ge sig in i en dispyt med herr Strindberg».

Jag såg på Strindberg och hoppades att
han skulle klara upp missförståndet men han
yttrade ej ett ord. Låstbom vände sig då till
Strindberg, orden formligen tumlade ur
munnen på henne.

»Vet inte herr Strindberg att det inte lönar
sig att disputera med finnar. I dispyten är
finnarna mycket styvare än vi svenskar. I
Concarneau råkade jag en gång i dispyt med

489

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0539.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free