- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
490

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Donnons nous encore une fois la main». Strindberg-minnen av Esteri Weissenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

E st er i Weissen ber g

Vilho Sjöström, jag blev så illa åtgången att
jag aldrig kommer att glömma det. Alla
närvarande skrattade åt mig och det gjorde
också du, Ester. Och du, som känner din egen
skicklighet, har panna att såra herr
Strindberg».

Hon tog av sig sin pincenez, och plirade på
mig med närsynta ögon. Det var för mycket,
jag brast i skratt.

Strindberg stod fortfarande alldeles stilla
och var helt förbluffad. Jag lyckades få fram
»inte har vi disputerat». Det var att gjuta olja
på elden. Låstbom ropade »Jag har alltid
trott att du är en bildad dam. Vad är du för
en. Till på köpet drar du dig inte för att narras.
Fy skäms».

Då vände jag mig till Strindberg och
viskade »tant de bruit pour une omelette».

Det blev för mycket för Strindberg. Han
vände hastigt om på klacken och gick mot
dörren; jag såg huru han skakade av
undertryckt skratt.

Låstbom fortsatte att läxa upp mig,
slutligen steg hon upp och försvann i sin tur.

Väl hemkommen roade intermezzot mig ej
mera. Jag var ledsen över att utan egen
för-skyllan ha stött mig med vännen Låstbom,
jag stod ju i stor tacksamhetsskuld till henne.

Jag hoppades emellertid att Strindberg och
Låstbom följande dag skulle klara upp
mellan-fallet. Då jag såg dem sitta på Milles Colonnes,
gick jag fram till dem med raska steg,
klappade Strindberg på axeln och gav Låstbom
en kyss på kind, något sådant hade jag aldrig
förr gjort. Allt var bra. Under glatt samspråk
fortsatte vår samvaro. Jag kom mig aldrig
för att fråga om mellanfallet uppklarats, det
fick sjunka i glömska.

Det förekom även dagar, då Strindberg inte
öppnade sin mun. Han infann sig då före oss
på Milles Colonnes, hälsade kort och surmulet
på oss, fortsatte under tystnad med sin måltid
och gick sedan sin väg med en snäv bugning.
Till all lycka blev dessa stumma lynnesutbrott
färre och till sist uteblev de helt och hållet.
Till sin natur var Strindberg sluten, vresig
och ovänlig men plötsligt kunde han
förvandlas till en barnsligt andäktig och vänlig person.

Det fanns stunder då Strindberg kunde vara
mycket glad och levnadslustig.

En gång var Strindberg, Låstbom och jag
inviterade till Vilho Sjöströms atelje i
Montmartre. Där gjorde vi bekantskap med en hel
skara unga franska konstnärer. Strindberg
var uppsluppen som en pojke.

Så snart vi kommit in, besåg vi med stor
beundran de senaste alstren av Sjöströms
pensel. Min hatt tryckte min panna och jag var
tvungen att lägga den på ett bord. En fransk
yngling, kort, bildskön och vackert
mustaschprydd, som föreföll att vara mycket
bortskämd, råkade få syn på mitt blonda hår.
Han skyndade fram till mig och började helt
sonika smeka mina lockar och påstod frankt
att han aldrig sett ett så blont hår. Med all
den stränghet jag förmådde uppbringa sade
jag till honom att sluta på ögonblicket.
Gunstig herrn brydde sig inte om min tillsägelse
utan fortsatte med sitt tidsfördriv. Jag rätade
upp mig, tog på mig min allra bistraste min,
upplyste den företagsamma ynglingen att
jag var dotter till en domare och uppfordrade
honom i lagens namn att sluta med sitt
förehavande. Det hördes skratt och applåder.
Då såg jag mig föranlåten att handgripligen
näpsa denne företagsamma adonis.

Nu började Strindberg berätta åt ynglingen
de allra befängdaste historier, självfallet samt
och synnerligen uppdiktade, om huru myndiga
de nordiska kvinnorna kunde vara. Han blev
allt ivrigare och vände sig ofta till oss med
frågor, huru det och det begreppet uttrycktes
på franska utan att dock få någon nämnvärd
hjälp av oss.

Jag blev alldeles vimmelkantig, jag kom
ihåg den natt, då Strindberg gav utlopp åt
sitt rasande kvinnohat. Åter ett nytt drag i
Strindbergs rikt facetterade personlighet.

Sjöström ingrep nu och påminde oss om att
nästa nummer på programmet bestod i
caba-retbesöket på Montmartre, därpå skulle det
bli gemensam middag på hans stamlokus.

Strindbergs ypperliga stämning fortsatte
på cabareterna.

Härefter sökte vi oss i grupper till
restaurangen. Strindberg och jag var de sista. Han
höll på med en mycket intressant utläggning,
då den företagsamma ynglingen slöt sig till
oss.

De första paren hade redan kommit fram.
Vi skulle just stiga in, då den franske
ynglingen ställde sig framför mig och kläckte en
tvetydig kvickhet.

Jag hötte åt honom med fingret och
låtsades gräla på honom »Taisez vous, petit
gar-çon», med tonvikt på de båda sista orden.

Till min förvåning upprepade Strindberg
kvickheten på svenska.

Jag låtsades gräla på honom och sade: »Att
också Ni, gamla karlen, ids».

490

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free