Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Donnons nous encore une fois la main». Strindberg-minnen av Esteri Weissenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E st er i Weissen ber g
gift med en svensk skulptris, Ida Ericsson.
Hos detta par blev vi bekanta med franska
och i synnerhet skandinaviska kompositörer,
sångare och skriftställare. De flesta var unga
personer, som lät oss höra och se sina alster.
De var glada, omedelbara och mycket
språksamma.
Det var trångt i Moulards lilla ateljé,
inte heller fanns där tillräckligt många
stolar. Värdfolkets »sovrum» hade inretts på
ett galleri i ateljén, dit upp kom man längs
en trappa, som kallades för »Jakobs stegen».
De flesta gästerna togo plats på stegen eller
galleriet.
Jag råkade en gång nämna att Strindberg
lovat infinna sig. Spänningen blev hög. Ingen
av gästerna hade någonsin träffat den stora
skriftställaren men alla kände till hans något
brokiga renommé och de var inställda att få
höra de allra saftigaste historier ur hans mun.
Då Strindberg kom in i rummet blev det
dödstyst, vilket självfallet icke behagade
Strindberg och då man bad honom berätta
någonting, vägrade han blankt. Man lyftade
fram husets enda bekväma stol åt honom och
där satt han och åhörde med ett leende de
uppträdande ungdomarna. Deras enda
besvikelse var att de icke fick höra Strindberg
berätta.
En, som ofta infann sig till dessa torsdags
mottagningar, var "Werner Söderhjelm. Vi
bad honom om att följande torsdag hålla ett
föredrag om Runeberg och recitera några av
skaldens dikter.
Söderhjelm var en föredragshållare av Guds
nåde. Alla de ungdomar, som åhört hans
föreläsningar om Goethe vid Helsingfors
Universitet, känna sig ännu idag begeistrade över
hans sätt att behandla ämnet.
Strindberg sade att han med nöje skulle
komma nästa torsdag. Det gladde mig att
också han skulle få höra den föreläsare, som
jag så varmt prisat och som Strindberg
personligen kände och beundrade.
Jag kommer aldrig att glömma Strindberg,
där han satt i den bekväma stolen och det
uttryck av gripenhet som präglade hans
anlete. Jag höll hela tiden ögonen på honom.
Då Söderhjelm slutade sitt andragande med
dikten »Den 5 juli», rann tårarna nedför
Strindbergs kinder, han steg upp ur sin stol,
gick fram till Söderhjelm, omfamnade honom
och klappade om honom.
De, som påstår, att Strindberg inte var
känslig, misstar sig fullständigt. Men han
dolde denna känslighet under en sträv yta,
det var sällan den fick framträda och den
gjorde därför ett desto djupare intryck, I
denna märkliga man omväxlade hänsynslös
själviskhet och sadistisk hämndlystnad med
varm idealism och ödmjuk andäktighet.
Då vi promenerade hem, upprepade
Strindberg gång på gång: »Nuförtiden finns det
många människor som påstår att någon
idealism icke mera existerar». Plötsligt höjde han
på rösten, han skrek nästan »De ljuger».
En dag frågade Strindberg mig helt
plötsligt: »Hör nu, lilla fröken, känner era föräldrar
till att ni sällskapar med odjuret August
Strindberg»?
»Naturligtvis, det finns inga hemligheter
mellan oss».
»De är väl alldeles upprörda över detta»?
»Det har de varit, isynnerhet mor, men jag
har skrivit huru mycket vi alla håller av Er
och att våra samtal rör sig om livets dj upaste
problem. Jag har till och med berättat att Ni
en gång läst högt ur Georg Brandes och nu
är allt bra. Mina föräldrar har alltid haft det
mest fullständiga förtroende för mig, deras
enda barn».
Då vi en gång samtalade om Strindberg
med Låstbom, ondgjorde hon sig över att två
så kavata kvinnor som vi icke kunde få
Strindberg att upphöra med sin misstänksamhet.
Jag bestred hennes påstående, då jag för min
del icke hade observerat att Strindberg skulle
ha varit misstänksammare än människor i
gemen.
Visar han icke prov på misstänksamhet?
Varenda måndag då vi skiljs, frågar han dig
ju alltid »Vart går ni i morgon» fastän han
alltid får samma svar av dig »Jag går på
middag till monsieur och madame de Tantet, 28
Rue de Montenotte».
Jag påstod att detta blott var ett manér,
liksom hans dagliga »tant de bruit pour une
omelette».
Följande tisdag gjorde jag mig i ordning
att besöka de Tantets.
Det ösregnade. Tidens mode föreskrev långa
breda kjolar, som isynnerhet i regnväder var
mycket obekväma. Då droskan stannade
utanför de Tantet’s dorr, blev jag alldeles
förbluffad, jag ville inte tro mina ögon, för
där stod Strindberg livslevande.
Jag sprang fram till honom och sade »Det
var fint att Ni också blivit bjuden på middag».
Strindberg sade inte ett ord utan började
springa sin väg. Jag sprang efter och ropade
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
