- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
493

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Donnons nous encore une fois la main». Strindberg-minnen av Esteri Weissenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

))D o n n o n s n o u s en c or e un e f o i s la main»

men han låtsades icke höra mig. Jag blev våt
om fötterna, kjolfållarna vättes för att inte
tala om hatten, håret hängde spikrakt, på den
tiden var permanentning ett okänt begrepp.

Jag lyckades slutligen hinna fatt honom och
högg tag i hans arm. »För guds skull, vänd om.
Vi blir ju alldeles genom våta».

Strindberg slet sig lös och ropade »Låt mig
vara ifred och gå ni på er middag».

Nu klarnade situationen för mig. Trots allt
hade Låstbom rätt. Strindberg hade kommit
ända från Quartier Latin för att spionera på
mig. Till en början blev jag ganska uppretad
över detta tilltag. Det var inte roligt att
komma som middagsgäst till ett fint hus och vara
alldeles genomvåt, men värdfolkets
utomordentliga älskvärdhet skingrade snart min
misstämning.

På hemvägen började jag tycka synd om
Strindberg. Stackars Strindberg som
besvärade sig med att ända från Quartier Latin
komma för att spionera på min ringhet. Jag
beslöt emellertid att jag aldrig med ett ord
skulle omtala vad som passerat för Låstbom.

På tre dagar kom Strindberg icke till Mille
Colonnes. Jag tänkte »Karlstackaren skäms
säkert».

Låstbom blev orolig, hon bad mig fråga på
hotellet, om Strindberg blivit sjuk. Då jag
återvände dit, träffade jag Strindbergs vän,
alkemisten Leclaire, som omtalade att
Strindberg var bortrest, något som jag dock icke
trodde. Jag bad Leclaire framföra våra
hälsningar till Strindberg och säga att vi saknade
honom.

Följande dag gick jag tidigt till Mille
Colonnes. Vem satt där om icke Strindberg, han
var ensam och såg butter ut. Jag räckte honom
min hand och önskade honom välkommen.

»Kan ni verkligen räcka mig er rena hand?
Föraktar ni mig icke»?

Jag började skratta och lämnade frågan
därhän.

»Känner fröken Låstbom min ruskiga
hemlighet»?

Det skulle ännu fattas att jag skulle inviga
henne.

Strindberg steg upp ur stolen och kramade
varmt mina händer. Jag hade god lust att säga
»Trots allt är Ni ett stort barn».

Detta mellanfall var blott ägnat att stärka
vår vänskap.

Mina dagar i Paris var räknade, hemfärden
stundade. Jag önskade naturligtvis fira julen
hemma i Finland hos mina föräldrar. Jag var

övertygad om att jag efter helgen skulle få
återvända till Paris för att fortsätta mina
studier. Men man lät mig icke fara tillbaka.
Och jag har aldrig återsett det vackra Paris
och mina vänner.

Vi tre Strindberg, Låstbom och jag beslöt
oss för att tillbringa de sista kvällarna
tillsammans. Först tog vi en liten promenad
fortsatte sedan antingen i Låstboms eller i mitt
rum, där vi drack kaffe och löste livets
problem. Dessa kvällar var oförglömliga.

Till all lycka föreslog Strindberg aldrig att
vi skulle fortsätta samvaron på hans rum, dit
jag ogärna skulle ha gått. Mina minnen av det
rummet var för bittra. Sålunda kom jag aldrig
att få se hans målningar.

En kväll begav sig Låstbom med några
svenska vänner till operan, varför Strindberg
och jag på tu man hand vandrade hemåt.
Plötsligt stannade Strindberg, såg på mig och
frågade: »Har lilla fröken för vana att om
kvällarna be till den Stora Guden innan ni
somnar in»?

Jag blev förvånad över denna fråga, jag
hade ju hört berättas att Strindberg var ateist
men då jag blickade in i hans vänliga ögon
svarade jag »Det gör jag naturligtvis. Ända
från min barndom har jag läst aftonbön. Får
jag berätta hur lustigt jag brukade avsluta
min bön då jag var helt liten»?

»Naturligtvis skall ni berätta mig det.»

»Nå väl, jag låg i min lilla säng med
händerna knäppta, mor och far stod på var sin
sida om bädden. Mor läste bönen, som jag
upprepade efter henne. När jag blev litet
för-sigkomnare, lärde jag mig bönen utantill. Så
snart bönen var läst, lyfte jag på täcket och
böjde fram mitt ena knä och sade åt far »Pussa
povvi» (d. v. s. polvi — knäet). Det här var
en blandning av svenska och finska. På den
tiden talade jag en underlig blandning av båda
språken. Naturligtvis böjde sig far ned och
kysste mitt knä. Därefter stoppade han om
mig och mina föräldrar gick sin väg».

»Det var det näpnaste jag hort på länge»,
sade Strindberg och fortsatte »Jag kan se
framför mig det runda lilla knäet som den
unge fadern böjer sig ned för att kyssa». Och
allt med ens upprepade Strindberg småleende
»Pussa powi».

Den kvällen kom Strindberg självfallet inte
till mitt rum för att fortsätta samvaron. Det
hörde ju till hans principer att aldrig gå ensam
till en ung flickas rum.

Följande dag träffade jag Strindberg på

493

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0543.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free