Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Donnons nous encore une fois la main». Strindberg-minnen av Esteri Weissenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E st er i Weissen ber g
gatan utanför Mille Colonnes. Han smålog
spjuveraktigt och sade »Pussa po wi». Jag
fann då att ingen kunde småle så
hjärtevinnande som Strindberg, då han var vid gott
lynne.
Småskrattande kom vi till vårt bord, där
Låstbom redan tagit plats. Denna gång
underlät Strindberg att göra sin vanliga tur till
spisen för att beundra de flinka kockarna, ej
heller yttrade han sitt sedvanliga »tant de
bruit pour une omelette».
Återigen måste Låstbom tillbringa några
kvällar på annat håll, varför Strindberg och
jag fick promenera på tu man hand.
Strindberg, som var i en bitter sinnesstämning,
skildrade åter öppet de besvikelser och de
smärtor han upplevat i sina äktenskap.
Jag var ung och kunde inte fatta hur dessa
kvinnor avsiktligt kunnat såra en så underbar
man som Strindberg.
Men det fanns andra kvällar, då han på
det allra ömmaste och mest rörande sätt gav
luft åt sin själs allra vackraste tankar, som
han svepte i en djup mystik. Jag vågade
knappast andas, då jag hörde på honom.
Om jag redan då varit i tillfälle att stifta
bekantskap med teosofin, och annan mystik
hade jag säkert bättre förstått Strindberg. Då
hade jag kanske trots min ungdom kunnat
stöda honom i en positiv världsåskådning.
Då jag var ensam, grubblade jag många
gånger över de inblickar han gett mig i sin
mycket varierande inställning till livet och
blev alldeles konfunderad. Jag kom till slut
till det resultat att huru egenartad Strindberg
än var, måtte det ha berett honom en viss
lättnad att strö omkring sina goda och dåliga
tankar för en ung flicka, som kanske gav
honom ett stöd bara genom att tiga och höra
på . .
Ett av mina sista minnen av Strindberg,
anknyter sig till en upplevelse, som jag
berättade på en mottagning hos Moulards, kort
före julen ett par dagar innan min hemfärd.
Jag infann mig sent emedan jag varit på
avskedsvisiter. Jag hade mycket bråttom,
samma kväll måste jag gå på en avskedsmiddag,
som man gav för mig på andra sidan Seine.
Kvällens program skilde sig från alla
tidigare. Varje gäst måste berätta om en
upplevelse i Paris, som speciellt fäst sig i minnet.
Nu hade turen kommit till mig och jag måste
i en hast leta fram något ur minnets
kaleido-skop. Många gäster hade säkerligen redan
berättat de allra intressantaste erfarenheter,
jag visste ej i vilken stil de gick. Mitt huvud
tycktes vara alldeles tomt men plötsligt stod
en upplevelse livslevande för mig.
Jag berättade huru jag en ytterst het
sommardag kort före min avresa till Concarneau
raskt hade promenerat längs en gata i en av
Paris förstäder och huru obeskrivligt stanken
av ruttet kött äcklat mig, hela atmosfären
tycktes vara uppfylld av den vidriga odören.
Det fanns en mängd köttbutiker vid gatan,
den ena vid den andra, och man hade hängt
ut varorna på ytterväggarna till allmänt
beskådande, medan stora blåa flugor kalasade
på köttet. Jag sprang mitt på gatan, mina
fötter sjönk i den upphettade asfalten.
Nu inträffade något högst märkvärdigt,
jag kände doften av rosor, varifrån kom den?
Då såg jag framför mig en hel kolonn
forvagnar. De var fyllda av ljuvligt doftande
lösa rosor. Det var en underbar syn! Jag
frågade en av körsvennerna »Vart för ni
rosorna»? Han stannade hästen och svarade »Vi
för dem till kyrkan St Sulpice för att pryda
den, Fëte du Dieu skall firas där».
»Ge mig ett par rosor, är ni snäll. Jag
kommer från ett land där de är mycket sällsynta
och jag har aldrig förr sett så många rosor på
en gång».
Körsvennen smålog så att hans vita tänder
lyste och tog hela famnen full av rosor och
kastade dem över mig. Då jag plockat upp
alla även dem, som fallit på marken, hade jag
så mycket rosor att jag var tvungen ta kjolens
fållar till hjälp för att kunna bära dem. Jag
var på väg till akademin och jag kände mig
både stolt och lycklig över mitt väldiga
rosenfång.
I akademins förhall fanns en liten, vit,
snäckformad marmorbassäng. Jag fyllde den
med vatten och placerade rosorna i den och
såg noga till att varje stjälk kom i vattnet.
Huru vacker tedde sig ej denna komposition
och huru lycklig kände jag mig ej! Ovanför
den lilla bassängen fanns en spegel, då min
blick föll på den såg jag mitt leende ansikte.
Jag uppfylldes plötsligt av jubel, en känsla
som blott en fullständig lycka kan skänka.
Jag kände på mig att jag aldrig mera skulle
erfara en så fullständig och ren lyckokänsla.
Jag blickade på rosorna och på mig själv, vi
smälte samman till ett helt. Impulsivt viskade
jag: Tack gode Gud för denna fullkomliga
lycka!
Då jag slutat denna lilla berättelse, kändes
det som om mina fötter slagit rot i golvet.
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
