- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
495

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Donnons nous encore une fois la main». Strindberg-minnen av Esteri Weissenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

))D o n n o n s n o u s en c o r e un e f o i s la main»

Dödstystnad rådde i rummet. Till all lycka
funktionerade min hjärna, jag kom ihåg, vad
som ännu förestod på kvällen. Jag måste
skynda mig till nästa ställe, där man kanske
länge redan väntat på mig.

Jag sprang fram till värdfolket, föll dem
om halsen, omfamnade dem och tackade dem
för all gästfrihet och glädje under två terminer
och vinkade därefter avsked åt alla
ungdomarna. De applåderade varmt och förbjöd mig
bestämt att gå bort och slog en ring omkring
mig, bland dem fanns flere obekanta ansikten.
Moulards ingrep emellertid och hjälpte ut mig.

Väl ute på gatan kände jag på mig att jag
borde ha vänt tillbaka, emellertid råkade en
åkare komma och jag hoppade upp i hans
vagn.

Då jag trädde in på Mille Colonnes följande
dag kom Strindberg emot mig med
uppsträckta händer. »Tack för edra doftande
rosor och er visionära berättelse, jag har hela
natten drömt om den».

Jag blev helt förvånad, så brått som jag
haft hade jag alls ej observerat honom hos
Moulards och visste därför icke att han åhört
mig. Strindberg upplyste mig att han som
vanligt suttit i den stol som reserverats för
honom men då det varit ovanligt mycket folk
hade han råkat bli sittande vid väggen bakom
de övriga gästerna. Så snart jag slutat mitt
andragande hade han haft för avsikt att

komma fram till mig för att tacka mig, han
kunde icke tro att jag skulle ge mig iväg mot
allas önskan och förbud. Jag hade svikit
sällskapet och frångått vår vana att promenera
hem tillsammans.

Jag upplyste honom att det varit min plikt
att gå bort. Strindberg bestred detta, han
framhöll att det finns så viktiga plikter att
de häver ett tidigare gjort åtagande, sådana
plikter måste uppfyllas.

»Då ni kommer tillbaka från Finland skall
jag förklara er min ståndpunkt och ni
kommer att förstå den helt och fullt. Var snäll
och kom ihåg att ni inte får dröja länge i
Finland».

Ett par dagar senare träffade jag mina
vänner för sista gången på Gare du Nord, jag
väntade på dem där med min reskamrat
Werner Söderhjelm.

Det kändes vemodigt. Jag hade svårt att
hålla tillbaka tårarna. Min famn fylldes med
blommor, böcker och konfekt. Som den allra
sista kom Strindberg. Han hade en liten
rosenbukett i handen. Då han räckte den åt mig
viskade han »Kom snart igen».

På tåget märkte jag att Strindberg smusslat
ett litet kort bland rosorna, på vilket han
skrivit med sin prydliga handstil:

»La fleur se fane et 1’oiseau fuit,

Helas, le temps des roses est fini.

Donnons nous encore une fois la main.»

495

i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0545.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free