- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
509

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Göteborgs Stadsteater spelåret 1948—49. Några anteckningar till programmen. Av Axel L. Romdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Göteborgs Stadsteater s‡>elåret 1948 — 49

ha den lämpligaste rollbesättning. För
Holbergprogrammet har den saknat traditionen och
har sökt ersätta den med originella
modernistiska inslag. Det var visserligen klart att herr
Benkt Åke Benktsson, denne
göteborgspublikens favorit som aldrig fördärvat en
roll, skulle väcka jubel i salongen. Men fråga
är om Holberg har tänkt sig en bonde av
detta mäktiga format i Jeppes roll. Rent
praktiskt måste det ju vara rätt besvärligt
att frakta honom från møddingen upp i
baronens säng och att hänga honom. Och han
får en bokstavlig pondus gentemot sin
omgivning, en pondus vilken svårligen någon av
baronens stavnbundna bönder kan tänkas ha
besuttit. Holbergs Jeppe är fattig, utsvulten
och hunsad —• ingen talar om varför han
dricker. Iscensättningen med de piruetterande
betjänterna förde tanken på balett och
pantomim och tog bort den beskhet som stycket
måste ha för att ej sjunka ned till ett barnsligt
upptåg.

Det andra klassiska inslaget — om man
nu vill kalla den ioo-årsjubilerande
Strindberg klassisk, var Strindbergs »Brott och
brott», Stadsteaterns hyllningsföreställning
med prolog av Karl Ragnar Gierow, blev
också lidande på ogynnsam rollfördelning
och vissa svagheter i regin. Herr Kolbjörn
Knudsen var icke på sin plats som Maurice,
Fröken Ann-Mari Ström icke som Jeanne
och Fru Karin Kavli icke som Henriette.
Herr Håkan Jahnberg däremot gjorde en fin
och sympatiskt genomförd Adolphe. En
lysande skådespelerska som Fru Kavli kommer till
korta när hon sättes att spela en roll som är
helt främmande för hennes egenart. Då skall
i varje fall regi och motspelare vara sådana
att de tvinga in framställningen i de rätta
gängorna. Knut Ström hade emellertid en
liten fullträff att anteckna i
restauranginteriören i Auberge des Adrets. Den var med sina
röda soffor utefter väggarna och sin
vitskäggige distingerade monsieur så parisisk att man
fick illusionen av att vara i Seinestaden. Fru
Kavli tog revanche i ett mindre
Strindbergsstycke, »Fordringsägare», vilket gavs på
Studion. Mot hennes Tekla stod Anders Eks Adolf
— ett lysande par, som tog ut allt vad
författaren lagt in i replikerna, mellan dem och
under dem. Som den tredje i triangeldramat
fungerade på ett högst tillfredsställande sätt
Herr Ulf Johanson. Regissören Helge
Wahlgren hade denna gång en tacksam uppgift.
Till gengäld måste han ha funnit det desto

vanskligare att sätta i seen ett så absolut
osceniskt och ospelbart stycke som Pär
Lagerkvists »Låt människan leva». Som på en
plattform i Frälsningsarmén kommo en i kriget
dräpt soldat och en lynchad neger fram och
vittnade i ett utvalt sällskap av helgon,
martyrer, tragiska älskande, revolutionsoffer o .s. v.
Man kände på sig, då man såg stycket, hur
plågade skådespelarna och skådespelerskorna
måste vara av att behöva stiga ut för några
ögonblick ur skuggvärldens mörker för att
förkunna några upphöjda tankar som voro
dömda att falla till marken som vissna löv,
därför att det hela saknade det dramatiska liv
som skådebanan kräver.

Franz Kafkas »Processen» är visserligen
även den ett spökstycke, en dröm. Men hur
laddad med liv och handling! Det har lyckats
André Gide och Jean-Louis Barrault att
dramatisera en roman så att den verkligen blivit
ett skådespel. Teaterchefen Torsten
Hamma-rén och regissören Knut Ström hade
gemensamt åstadkommit en betydande prestation,
där man visserligen kunde anmärka på en
eller annan detalj såsom onödigt brutal, men
där det ändå uppstod en helhet som bör ha
svarat ganska nära mot diktarens -—• eller
skola vi säga diktarnes — intentioner. Såsom
Josef K., den anklagade, gjorde Herr Anders
Ek en rollskapelse som helt visst får räknas
till hans förnämsta och i vilken han ohämmat
kunde visa djupet och intensiteten i sin
förmåga att uppleva och gestalta. Sin sista
stora roll för säsongen —- man hoppas icke för
alltid ■—• på Stadsteaterns seen hade Herr
Ek i Tennessee Williams »Spårvagn till
lustgården».

Detta stycke, som ju också givits på
Dramatiska Teatern under den snarast bättre
titeln »Linje lusta», var ett av de förnämsta
numren på Stadsteaterns spellista under året.
Miljön, den ruskiga slummen i en av New
Orléans’ utkanter, predestinerar till
»hårdkokt-het», men det brutala och råa står här i
motsättning till det djupt gripande i det människoöde
stycket låter oss bevittna. »Der Ganzen
Men-schheit Jammer fasst uns an» inför denna
Blanche du Bois som kämpar i virvlarna för
sin räddning, klamrar sig fast vid något som
hon tror skall kunna ge henne trygghet, endast
för att få det brutalt ryckt undan henne. Fru
Kavli hade här sitt stora tillfälle under
spelåret. Hon har tidigare lysande spelat vamp
och kurtisan, kall och sensuell världsdam. Här
hade hon möjlighet att spela på hela sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free