- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
510

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Göteborgs Stadsteater spelåret 1948—49. Några anteckningar till programmen. Av Axel L. Romdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Axel L. Romdahl

Anders Ek och Töre Lindvall i Franz Kafkas »Processen».

mänskliga och konstnärliga register och visade
sig som den stora tragedienne som hon i
grunden är och som hon borde få vara mer än
rollerna och omständigheterna hittills i
allmänhet givit henne möjlighet till. Svensk
teater har i detta nu intet överflöd på
skådespelerskor av hennes rang. Man följde henne
i Tennessee Williams’ pjäs hela tiden med
samma spänning, samma gripenhet, från det hon
trädde in på scenen i första akten och frågade
efter systerns adress och till dess hon i sista
akten förtvivlad fördes ut mot
sinnessjukhuset. Som Blanches okomplicerat lyckliga,
naivt sensuella syster Stella Kowalski
framträdde övertygande och chosefritt den unga
skådespelerskan Annika Tretow.
»Hårdkokt-heten» hade Stellas man, framställd av herr
Ek, fått på sin lott. Han sparade sig inte när
det gällde att ge illusionen av en »he-man»,
rå, grym, utan att vara medveten om att man
skulle kunna vara något annat. Om det var
meningen att inge en verklig vedervilja för
mr Kowalski, uppnåddes denna avsikt
rest-löst. Men om figuren varit hyggligare, skulle
säkerligen styckets ekonomi ha rubbats.

Amerika från en annan, ytligt sett
harmlösare, sida presenterades i Maxvell Andersons
i>På Manhattan» lustspel i två akter med
musik av Kurt Weill. Stycket hade sin urpremiär
på Broadway 1938 och »lär ha väckt
Roosevelts stora förtjusning när han för andra

gången under sin presidenttid gick på teatern».
Någon teaterhabitué och dramatisk
finsmakare var förmodligen den store presidenten
icke. Om pjäsen haft stor succes i New York,
måste detta till en dryg del ha berott pà dess
enkla lokalpatriotism, kanske också på ef
fekterna av »a big show» med indianöverfall och
skottlossning som i en cirkuspantomim. Vi ha
dess värre ej det barnasinne som skall till för
att smälta så mycken amerikansk
självbelåtenhet och så enkla upptåg.

Stora scenens sista program var Hjalmar
Bergmans »Hans nåds testamente» med Olof
Sandborg gästspelande som baron Roger
Bernhusen de Sars. Stycket har några
tacksamma roller som dock bra mycket likna
stående typer i en commedia dell’arte. Där
är den gamle miles gloriosus, där är den trogne
och finurlige betjänten, där är den löjliga
skräcktanten, den narraktiga friaren och det
älskande unga paret. Spelet hade vid denna
föreställning lagts efter dessa typiserande
linjer, med en viss överdrift vid betoningen
av karaktärer och beteenden. Över
Rogershus, sådant diktaren sett det för sig, vilar en
stämning av gammaldags svensk herrgård
som tjusar med det förgångnas eller
försvinnandes vemod. Regin hade knappast med de
sceniska arrangemangen lyckats utvinna denna
miljöns poesi. Det var trångt och olustigt både
inomhus och utomhus. Märkvärdigt nog,

510

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0560.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free