Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Göteborgs Stadsteater spelåret 1948—49. Några anteckningar till programmen. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs Stadsteater spelåret 1948 — 49
Gertrud Fridh och Hjördis Pettersson i A nouilh s »En vildj ågeh.
tyckte den som blivit bortskämd med Knut
Ströms ofta så mästerliga scenbilder.
Det återstår att nämna några program på
Studion. Lätt gods som Peter Ustinows
»Familjenäsan», en elegant lek som Jean
Anou-ilhs »Tjuvarnas bal,» laddade småstycken som
Noel Cowards »Kort möte» och »Kära gäster,»
men också ett par av huvudnumren i årets
repertoar: Stig Dagermans »Skuggan av Mart»
och Anouilhs »En vildfågel.»
Den unge svenske dramatikerns pjäs grep
åskådaren genom sitt lidelsefulla allvar, och
spelades intensivt av de fyra på scenen
framträdande. Fru Hjördis Pettersson var den
hårda sadistiska modern, Bertil Anderberg
den svage till desperation drivne sonen
Gabriel. Flera av scenerna ha bitit sig fast i
minnet och vilja ej släppa taget.
Det franska stycket är ett av de mest
sympatiska som givits av denne författare på
våra scener. Utan konstlad subtilitet men
med djup meningsfullhet kontrasteras livets
tristhet och tarvlighet mot kultur och
förfining, livets vackra och angenäma yta mot
dess djup av ångest, sorg och innerlighet. Man
hade tillfälle att skratta — om man verkligen
hade lust till det — åt Semmy Friedmans
vidrige och löjlige M. Tärde. Men skrattet
dog inför Gertrud Fridhs framställning av
den själfulla vildfågeln Thérèse, Den unga
5
skådespelerskan levde sin roll så fullt och så
övertygande att man satt gripen inför det
öde som hotar det finaste och renaste i den
mänskliga tillvaron, endast därför att det är
för gott för denna hårda och hjärtlösa värld.
Man vill gärna bevara detta minne av en
skådespelerska som givit sin ungdoms vackra
löften på scenen vid Götaplatsen, och man
önskar henne att i fortsättningen kunna hålla
vad hon lovat.
Om intrycken från spelåret 1948—1949 på
Göteborgs Stadsteater äro skiftande till sin
art och sitt värde ligger detta till väsentlig
del i repertoarens natur, men till en viss del
också i de oundvikliga svårigheter som följa
av skådespelarmaterialets begränsade omfång
och nödvändigheten att arbeta med de krafter
teatern har till förfogande. Man vill ge ett
visst program vid ett visst tillfälle. Om man
hade möjlighet att välja och vraka för att
få fram den bästa rollbesättningen, vore det
gott och väl. Men Kajsa Wargprincipen »man
tager vad man haver» kan icke förväntas
alltid ge de resultat teaterledningen skulle önska.
Dock måste det sägas att en skådebana som
under ett spelar bjudit så många
oförglömligt starka intryck, intryck som man gärna
vill bevara och införliva med sina bästa
teaterminnen, har gjort sig förtjänt av heder
och tacksamhet.
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
