- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
512

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Anna Lamberg Wåhlin. 1877—1949. Av Sven Rinman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Anna Lamberg Wåhlin
1877—1949



Den 12 nov. avled efter en längre tids
sjukdom Ord och Bilds redaktionssekreterare
Anna Lamberg Wåhlin.

Hon föddes i Kalmar 1877 och kom efter
studentexamen 1896 till Uppsala. Den högt
begåvade och mångsidigt intresserade unga
studentskan ägnade sig åt ett rikt
intellektuellt kamratliv men hann också med att
redan efter tre år, 1899, avlägga sin fil.
kand.-examen i litteraturhistoria och moderna språk.
Därefter var hon i tre år amanuens vid
universitetsbiblioteket i Uppsala. De följande
åren fylldes bl. a. av vidsträckta resor i
Europa. Framför allt blev hon intimt
förtrogen med England, där hon vistades flera
àr och tidtals uppehöll
bibliotekariebefattningar vid Board of education och Bedford
College i London. Efter hemkomsten ägnade
hon sig bl. a. åt översättningsverksamhet och
var 1913—21 sekreterare åt dåvarande
rektorn vid Karolinska institutet, prof. Karl
Mörner. 1918 ingick hon äktenskap med Karl
Wåhlin, och därmed blev hon också
förbunden med Ord och Bild.

Från början följde hon med livligaste
intresse arbetet med tidskriften, bidrog med
talrika översättningar och även ett par
originalbidrag: en elegant essay om Mademoiselle
George, den stora franska skådespelerskan,
samt en introduktion till en översättning av
ett avsnitt ur Thomas Manns Josephsroman,
som härmed för första gången presenterades
på svenska (1931).

Under Karl Wåhlins sista sjukdom 1936
kom det redaktionella ansvaret att åvila
henne, och under ett drygt halvår stod hon
med hjälp av Ord och Bilds trofasta vän och
dåvarande redaktionssekreterare Anna Beijer
för tidskriftens redigering. Som
redaktionssekreterare inträdde hon själv vid
redaktörsskiftet efter Karl Wåhlins död i februari 1937.

Vid mitt inträde som redaktör hade jag
alltså tillgång till en högt kvalificerad
arbetskraft, som i detalj kände till alla
redaktionsarbetets tekniska och expeditionella sidor och
samtidigt med glädje och fullständig lojalitet
ställde sig till förfogande. Hon var en
perfekt korrekturläsare, hade ett högt utvecklat
sinne för kvalitet och översatte med samma
lätthet från de tre stora kulturspråken. Som
översättarinna har hon f. ö. tolkat ett 30-tal,
mestadels mycket krävande verk, från Oscar
Wildes De profundis (1905), över Thomas
Manns Ockulta upplevelser (1924) och Mario
och trollkarlen (1930) till Chestertons Mr.
Ponds paradoxer (1937).

Under de tolv år vårt samarbete varade
upphörde jag aldrig att förundra mig över
omfattningen av hennes beläsenhet, hennes till
synes självfallna kännedom om kulturmiljöer
och människor från vitt skilda tider. Det
säger sig självt, att detta blev en
utomordentlig tillgång för Ord och Bild. Utan att i
ringaste mån verka tillbakahållande var hon den
levande förbindelseleden med tidskriftens
gamla stolta tradition. Och jag har anledning
tro, att denna uppgift gjorde hennes sista år
lyckliga trots sjuklighet och
världshändelsernas hårda tryck.

Engelskt väsen stod hennes hjärta mycket
nära, och hon kunde säkert tävla med sin
gode vän Gustaf Stridsberg, då det gällde
intim kännedom om engelsk kultur, som hon
dessutom i motsats till honom i åratal hade
levat sig in i på ort och ställe. Därför levde
hon också passionerat med i
världskrigsdramat och led mer än de flesta i vårt neutrala
land av barbariets framfart under de mörka
åren. Hon var stolt och reserverad, kräsen i
sin smak och sitt umgänge, men där hon
verkligen engagerade sig, gjorde hon det
lidelsefullt, för eller emot. Hennes djupaste
livsintresse var kanske musiken. Hon var
själv en god pianist, och det var en glädje att
även här få del av hennes sakkunskap och
lyssna till hennes personligt formulerade
omdömen.

        Sven Rinman.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0562.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free