Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Utpost i norr. En liten krönika om Luleå. Av Elof Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utpost i norr
hindra födelseöverskottet att lockas
söderut.
Men den andra aspekten på Luleå är
lika viktig. Industristaden, sjö- och
stapelstaden är ju samtidigt stifts- och
residensstad och skolstad med allt vad det innebär
av ämbetsmannaanda och lärdomsmeriter.
Motsatsen till NJA och LKAB
(Luossavaara-Kiirunavaara AB) vid kustbandet är
Gammelstads kyrka en halv mil uppefter älven.
Med sina 1400-talsvalv, sina kalkmålningar
och biskopsbänkar, med sitt flamländska
altarskåp och med Jacob Ulfssons
sköldemärke som signum är den Norrbottens
främsta kulturminne, där den ligger på
älvbrinken med den märkliga kyrkstadens husgytter
runt omkring. I Gammelstad, av ålder ett
centrum för birkarlarna, var det också som
Luleå anlades anno 1621. Något riktigt
ändamålsenligt och framtidsdugligt läge
hade Gammelstad inte, men så bestämdes
inte heller platsen av landsändans behov
utan av en kunglig kommission i Stockholm.
Landhöjningen hade gjort sjöförbindelsen
besvärlig och en förflyttning måste snart
ske. Men när det år 1649 dekreterades, att
Luleå skulle flyttas till den nuvarande
stadsudden, gjorde det inte saken bättre.
Stadsborna blev inom kort missbelåtna på det
blåsiga skäret och började flytta tillbaka
—• ett par eldsvådor gav ytterligare
anledning till beslutet —• men av de riksvårdande
myndigheterna tvingades de barskt att
stanna på sin utsedda plats, och där fick
nu borgerskapet till följd av det bottniska
handelstvånget livnära sig av fiske och
jordbruk i mycken torftighet. De gamla
kulturtraditioner, som Gammelstads kyrka bär
vittne om, kunde inte upprätthållas och inte
heller förnyas. Ännu år 1805 hade staden
bara 947 invånare. Men därefter började
så småningom förnyelsen. Den viktigaste
händelsen var, att Luleå 1856 blev
residensstad i stället för Piteå. Det var med stolthet
man tog emot konungens
befallningsha-vande och den nya landsstaten, och själv-
aktningen kunde ytterligare stegras av att
staden samtidigt begåvades med länshäkte.
Men i Piteå rådde förstämning.
»Landshöf-dinge-Embetet är nu flyttadt till Luleå, så
att till en början en viss tomhet råder i
staden», skrev pitebladet Norrbottens Posten.
De båda städerna blev konkurrenter också
i fortsättningen. Förgäves ansträngde sig
Piteå att erhålla det första norrbottniska
gymnasiet — år 1858 förlades också det
till Luleå. Pressfejden i denna fråga hade
stått het och från Luleås sida förts med så
grovt artilleri, att pitetidningen rentav
ansåg sig kunna medge, att ifall luleborna var
trakterade av ett så simpelt språk, kunde
kanske en högre läroanstalt vara av nöden
i deras stad. Inte långt senare, 1880, kom
ett nytt sorgebud för Piteå och ett nytt
glädjebud för Luleå. Då beslöts förflyttning
av Kongl. Norrbottens Fältjägarecorps från
Öjebyn utanför den förra staden till
Notviken utanför den senare. »Således äro vi
nu beröfvade äfven denna lilla förmon,»
klagade Norrbottens Posten, och hoppades,
att staden åtminstone skulle få behålla det
femåriga läroverket. Och det fick verkligen
Piteå. Men Luleå gick vidare och nådde
1904 sin äras krön, då det blev biskopssäte
och stiftsstad. Om man tillfogar, att
Munksunds stora träindustri utanför Piteå också
förlade sitt huvudkontor till Luleå, finner
man bekräftelse på ordet, att den som haver,
honom skall ock bliva givet.
I yttre mening hänger Luleås utveckling
nära samman med LKAB. Från 1880-talet
blev staden utskeppningsort för Gällivare
malmfält och 1903 fullbordades
järnvägslinjen Luleå-Riksgränsen. Innan Luleå på
allvar utvecklades till Sveriges
malmlast-ningsstad framför andra, hade det
emellertid råkat ut för den olycka, som blev så
många norrlandsstäders lott: stadsbranden.
Det var bara Piteå som undgick eldhärjning,
en kompensation om man så vill för lidna
oförrätter. Residensstaden ödelades i juni
1887, och det så grundligt, att föga återstod,
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
