Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Möte med en diktare. Av Ellen Michelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Möte med en diktare
ning. Men det var riktigt att hon ändå
betraktade sin dagbok, som sitt egentliga
livsverk. Det är där hon ger sig själv på
ett annat sätt än i de övriga böckerna —
och för dem som älska att möta en
människa sådan hon är, naken och utan mask,
är denna hennes dagbok av ett högt värde.
Dagboken sträcker sig över 30 år: från
1913, Kerstin Söderholms i6:de år, till
dödsåret 1943. — Varje månad
sammanfattade hon sina yttre och inre upplevelser.
Mest de inre. Så har hennes dagbok blivit
en Journal intime ett unikt och säreget
verk för alla själsforskare att ösa ur.
Ser man efter de ställen på Finlands
karta, där Kerstin Söderholms liv förflöt
ligga de samtliga icke långt ifrån varandra.
Det är Koski socken i Tavastland,
Bro-marv socken i Nyland, Helsingfors och,
slutmålet: kyrkogården i Lovisa. I
Tavastland vistades hon som barn, i Helsingfors
som ung och vuxen, i Bromarv alla somrar
ända till sin död. Nära Bromarv ligger också
Lovisa.
Kerstin Söderholm var född i
Helsingfors 1897. Hon var enda barnet, och ända
från barndomen överkänslig och sjuklig.
Hennes klenhet gjorde att föräldrarna
trots god råd beslutade sig för att hindra
henne från att studera. Hon fick inte läsa
till studentexamen och möjlighet till högre
studier försvann alltså för all framtid.
Hennes natur fordrade emellertid att få
utvecklas intellektuellt, och
föräldrabe-slutet för henne därför in i en ödesdiger
konflikt särskilt med modern. På så sätt
grundlägges redan tidigt den
ensamhetskänsla som följde Kerstin Söderholm hela
livet — och som gör henne till diktare.
Tjugosex år gammal ger Kerstin
Söderholm ut sin första bok Röster ur tingen.
Redan där hörs ensamhetsanslaget.
»Hemma äro vi icke här på jorden, där
vi vandra. Skygga fåglar äro vi och örter,
som aldrig helt kunna slå rot. Främmande
och kallt är det omkring oss, och hunger
och köld lida vi, var vi gå. Icke är det för
ogästvänlighetens skull som vi dröja här —
icke för att frysa och svälta. Vi dröja för
att bortom torkan finna det vatten, som
vi ännu icke sett, och bortom kölden den
värme, som vi ännu aldrig känt, och bortom
ensamheten den samhörighet vi ännu aldrig
vetat om.»
Ensamhet och längtan bort är från början
Kerstin Söderholms kännetecken. »En
människas väg är det ensammaste som jorden
bär», säger hon i en senare diktsamling.
Kerstin Söderholm hade ett stort behov
av förståelse och sympati, och redan från
början var det för henne främlingskap i
hemmet. Modern i synnerhet förstår henne
inte alls. När modern dör och begraves i
Lovisa innehåller Dagboken därom endast
dessa ord: Den 22 juli 1922 dog mamma.
Svårmod och melankoli ansätter henne
från tid till tid.
»Jag har slagits ner som av vindar och
hagelskurar — jag har pressats ihop av
den vildaste ångest.» Hon vet att hon är
en undantagsvarelse. »Det är ett öde —
öde att vara sådan — och dock en
utmärkelse.»
Att träda en människa nära, är det
värdefullaste i livet, det vet hon. Men varningen
kommer: »Fäst dig icke vid jordiska ting —
och icke ens, ja kanske minst vid —
människor!»
Så synes naturen ha varit det enda som
kunnat ge Kerstin Söderholm den hugnad
och lisa som hon längtade efter.
»Jag längtar efter blommor och
växtriken där allt är stillnat — ändamålsfyllt
i sin utveckling.»
En människa kan nog famna en, men
det är ingenting mot markens och luftens
famnande, menar hon. I detta ligger det
förlossning, och man känner hur allt lugnar
och helas inom en.
Det jordiska ställe som gav Kerstin
Söderholm denna lisa och hugnad var
Bromarv, den västnyländska socknen, »där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
