Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Möte med en diktare. Av Ellen Michelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ellen Michelsen
lövängsudden leende stämt möte med
skärens karghet.» Bromarv var hennes hem
först alla somrar och till sist hela året om.
I hasselsnårens mjuka mylla trives
gökärt och try
bredbladig rams.
men ytterst emot havet ut i sanden drives
blott band av grågrön lav.
Visst hade Kerstin Söderholm utom
naturen ännu en livets källa att dricka ur:
det var dikten. Det underbaraste är när
en skald kommer en till mötes och skänker
en det dyrbaraste som skänkas kan . . .
när man förnimmer hans själ. »Men det är
blott sällan det händer, och ingens innersta
väsen har jag stått så nära som Frödings»,
säger hon.
Fröding alltså. Och utom Fröding
särskilt Vilhelm Ekelund och Pär Lagerkvist.
Men trots den hjälp som natur och dikt
kan ge återkommer likväl de mörka
stunderna. Hon fruktar en katastrof. »Jag vet
ej om mänskligt lidande överhuvud kan
uppskattas — men sannerligen, verkliga
förhållandet härvidlag går över allt
mänskligt förstånd . .
Det är icke självmord så länge jag ännu
tänker och resonerar —
Men avgörandet kan komma på ett
annat sätt — ett som icke är alldeles
osannolikt. Det heter vansinne ...»
Vansinnet lyckades Kerstin Söderholm
hålla borta. Men den alltför hårt spända
strängen brast. Hon dog en alltför tidig
död.
Ute på Bromarv upplevde Kerstin
Söderholm vinterkriget 1939. Ångest, vantrivsel,
livsmedelsbrist samverkade att göra livet
outhärdligt. Mitt under kriget till julen
1941 kom hennes sista diktsamling ut:
Mörkret och människan. Sista avdelningen
däri heter Omprövning. Intet av det som
förut haft värde håller längre.
Falska ord vi lyssnat till i alltför dyra dagar
nu har blottats,
spruckit såsom bubblor.
Var finns en tro att hålla sig till? Kerstin
Söderholm försöker trots allt tro på den
mänskliga gemenskapen.
»För det finns ju ändå ingenting annat för oss
människor än att försöka hjälpa varandra.»
Och viktigast av allting är att få veta:
vad är detta att vara människa?
På denna sista fråga vet jag inte om
Kerstin Söderholm fick något svar eller
om »Skogens döende brus ensam ger
frågorna svaret».
I november 1943 reste Kerstin
Söderholm sjuk och trött över till Sverige för att
genom vila och miljöombyte återvinna sina
själs- och kroppskrafter. Hon vistades
först litet hos vänner i Lund och sedan på
Klavreströms bruk i Småland, där hon dog
den 18 december. Hennes stoft fördes
sedermera till Finland, där det vilar på den gamla
kyrkogården i Lovisa.
Trots de sju diktsamlingarna betraktade
Kerstin Söderholm sin Dagbok som sitt
egentliga livsverk. Och det gjorde hon med
rätta. Karin Allardt-Ekelund, Kerstin
Söderholms vän, som förut gjort sig bekant
genom sin biografi över Fredrika Runeberg,
den berömde skaldens undanskymda maka,
har under titeln Ensam med mig själv i två
band givit ut denna dagbok. För detta är
man henne stor tack skyldig. Svensk
diktning har därigenom blivit rikare än den
var förut. Av dagböcker av denna art
överflödar den svenska litteraturen verkligen
icke. Och för dem som den äkta och nakna
bikten är så mycket värdefullare än de
ständiga romanernas större eller mindre
fabuleringskonst är Kerstin Söderholms
dagböcker en stor och sällsynt gåva.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
