Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Något om barndomsvärlden i Fredrik Vetterlunds lyrik. Av Bror Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barndomsvärlden i Fredrik Vetterlunds lyrik
En sakta skvalpning, en viskning lik.
Och havets drömbrus i trolsk musik
melodiskt porlar och tonar.
Detta blev något vida mer än rätt och
slätt ett bad. Han upplever något av havets
mystik, — av detta som från späda år
dallrat i hans själ »som i en lyra»:
En tonvåg framväller andefin . . .
Han lyssnar hur etern sjunger.
Det räckte sekunder fem eller sex
med sol och vatten och blå reflex
i fägring förutan like.
Och djupt och rikt och harmoniskt klar
den synen, den stunden av lycka var.
Han gungade fram — mot solen . . .
Detta var något av det livsinnehåll, som
Vetterlund kallar syner. »Jag diktade gärna
syner», säger han i sitt bidrag i Sveriges
författarförenings festskrift 1921 — »När
vi började», — där han berättar ett och
annat om sina första skaldeförsök. Men
det var ej blott i början. Syner blomma i
hans dikt genom alla år, inför mycket skilda
motiv. Men det får bli en särskild historia.
I sju- åttaårsåldern hade han i sin mors
sällskap en ljuvlig sommar ute på Ty lön,
där de bodde hos fyrmästarns. Det var
friskt liv på alla vis, — sol och vindar och
bad och strövtåg, t. ex. till öns
smultronställen, — samt rika tillfällen att fantisera,
läsa, rita, — det sista pysens verkliga
älsklingshobby i förskoleåldern, — tills en
dag, då »sommaren hängde som en vissnad
tulpan på en knäckt stjälk», det blev
återfärd till hemmet i Halmstad. Men minnena
levde. Hur tjusande frisk är ej
återerin-ringen i en sådan dikt som »På min ö i havet»
(I dagens stunder)!
En härlig morgon lever i denna strof:
Kom, när skummet upp mot fönstren viner!
Kom, när morgonsolen muntert skiner
genom luftiga gardiner
in i kammarn, livligt arialjus!
Gröna blad mot duk av snövitt linne
glänsa härinne.
Som en morgonrodnad blir ditt sinne,
friskt som havets glada morgonbrus.
Minnet av ett hotande oväder möter i
nästa strof:
Eller kom, när häcken drömlikt nickar,
när det röda molnet stiltje skickar,
och det stora havet blickar
in i rummet som ett öga lugnt.
Hotfull dager bort ur rymden förs ej . . .
Måsen hörs ej.
Allting slumrar. Persiennen rörs ej.
Men därute mullrar havet tungt.
Åskvädersstämningens totalitet till detta
ackompagnemang av vad man vill likna
vid flöjttoner i strofens senare del är lyrik
man ej fort glömmer.
Av andra reminiscenser från den lyckliga
sommaren på Ty lön sommaren 1873 må
ett omnämnande särskilt ägnas »Isola cara»
(Ödesstjärnor). Skalden återser ön och:
Xu blixtrar det i minnets kungaring!
Här sprang jag fritt som sjuårs pys omkring
en sommar fjärran — fjärran.
Ditt fvrtorn mot en enslig himmel står
och dina måsar kretsa,
och blåa djup i glimt, som plötsligt slår,
på vingens kniv de spetsa.
Ditt hus med trädgårdstäppan finns här än
och rum som förr mig hyste.
Ja, själva röset hittar jag igen,
där våra smultron lyste.
V.
Fredrik Vetterlund är att räkna till den
förmodligen ytterst fåtaliga skara svenskar,
som förunnats en lång förskoletid. Ordnad
skolgång behövde han ej börja förrän
hösten 1876 — alltså i i i-årsåldern, — då han
inskrevs i andra klass i »storskolan», som
läroverket i Halmstad liksom på så många
andra platser kallades. Höstterminen 1872
gick han i en förberedande privatskola och
fick en grundläggande undervisning i
läsning, skrivning och räkning; — hans intresse
för böckernas värld var i övrigt av tidigt
datum.
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
