Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D ö d s b e s att och livsberusad
eller en sjuk som här karakteriserar
sjukdomen som en föraktlig förberedelse- och lärotid,
den där leder till självmedlidande och stödjer
människan i hennes flykt från vissheten att
hon ska dö hel och hållen! Det är därför
Camus ser ett tecken på kultur i förmågan att
dö en medveten död. Fasan för att dö bottnar
i ett lidelsefullt begär att leva, och den unge
författaren säger sig älska livet alltför hett
för att bry sig om evigheten. Inget samförstånd
kan mer legitimt förena människan med livet
än hennes dubbla medvetande om sitt eget
begär efter varaktighet och om sitt öde att
vara hemfallen åt döden, varav man lär att
betrakta nuet som den enda sanning som vi
fått »på köpet» — det är redan in nuce
utgångsläget i »Le mythe de Sisyphe».
Men inget av »försöken» i »Noces» pekar
framåt i Camus’ alstring i lika hög grad som
studien över Alger och dess invånares
folklynne. Han målar den hektiska livsföringen
under detta heta luftstreck, berättar att man
där lever bara medan man är ung och redan
vid trettio års ålder börjar vänta på döden.
Folket i Alger skildras som enkla
instinktvarelser utan religion eller gudar. Döden är här
något förhatligt och löjligt, men ändock är
död och liv intimt förknippade, ty i ett
landskap där allt inbjuder till liv blir fasan för
döden dubbelt stark. Styrkan och den naiva
cynismen hos detta släkte ligger i kulten av
det kroppsliga, i likgiltigheten för allt av ande
— det är ett folk utan förflutet och utan
traditioner, som satsat allt på denna världen och
därför är försvarslöst mot döden. Man har
brått att leva, lever bara i det flyende
ögonblicket och bekymrar sig inte om framtiden —■
det finns här ingen upphängningspunkt för
en mytologi eller en litteratur, för en etik
eller en religion, »bara stenar, kroppar,
stjärnor och de sanningar som kan vidröras med
handen». Allt som här driver upp livskänslan
ökar samtidigt livets absurditet, eftersom det
så snart tar slut! Själv har han aldrig förstått
begreppet synd, men folket i Alger syndar
åtminstone inte mot livet. Ty man syndar
mot detta livet mindre genom att misströsta
om det än genom att undfly dess oblidkeliga
storhet och önska sig ett annat. De människor
han sett dö var fyllda av fasa, men de lät inte
lura sig av falska förhoppningar, de fuskade
inte. Det är lätt att se, att det var det så
tecknade folklynnet som i renodlad form skulle få
en representant i Mersault, huvudpersonen i
»L’étranger»; det framskymtar också hur pass
mycket av sig själv eller åtminstone av sitt
ungdomsjag som Camus engagerat i den
omdebatterade figuren, som av mången ansetts
svårtolkad.
Vad har inträffat i Camus’ liv från 1937 till
1938, mellan »Noces» och »Caligula»? Troligen
är det nu han drabbats av det dråpslag som
sjukdomen måste ha inneburit, sjukdomen
som lär vara tuberkulos. Kanske har han
också nåtts av budskapet om ohyggligheterna
i de tyska koncentrationslägren, där horder
av bestövlade småcaesarer hyllade
psykopaten och storförbrytaren vid statsrodret genom
excesser i sadistiskt vanvett. Alltnog, i
»Caligula» har dödsmedvetandet slagit över i revolt,
revolt mot själva världsordningen. Sannolikt
har därvid inflytandet från Kafka tillkommit
—■ »Processen» hade översatts till franska
1933; »Slottet» och »Förvandlingen» följde
1938, samma år »Caligula» kom till.
Från Suetonius har Camus i allt väsentligt
kunnat hämta själva det yttre
händelseförloppet, de hopade utslagen av den unge
härskarens kejsarvansinne, som rasar fritt i tre
år innan han nås av de sammansvurnas
dolkstötar. Redan Suetonius har omtalat Caligulas
kärleksförhållande med halvsystern Drusilla
och det djupa intryck som hennes bortgång
gjorde på honom; även Cesonia, älskarinnan
som följer honom i brott och utsvävningar,
är nämnd hos Suetonius, men Camus har låtit
Caligula själv mörda henne och därmed
fullborda sin blodstinkande ensamhet. Knepet
att låta patricierna göra testamenten till
statens förmån och sedan avrätta dem alltefter
statskassans behov återfinns också, fast i
något annan form, hos Suetonius; en alldeles
snarlik scen utspelas för övrigt i Alfred Jarrys
numera klassiska skolpojksspex »Ubu roi», ett
av de franska pionjärverk som i fråga om
»svart humor», i föreningen av makaber
stol-lighet och maktsjuk undermänsklighet ansetts
förebåda vår egen tid, men Camus har i brev
till sin svenske essayist sagt sig betvivla att
han tagit intryck av Jarrys stycke, som han
dock erkänner sig ha läst innan han skrev
»Caligula».
På Suetonius återgår vidare idén att tvinga
de anhöriga till avrättade personer att under
skämt och glam närvara vid den kejserliga
taffeln; manien att släpa med sig någon av
gästernas hustrur, förlusta sig med henne i ett
angränsande rum och sedan återvända till
måltiden; stängandet av de allmänna
spannmålsmagasinen och proklamerandet av hun-
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
