Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
gersnöd; privatbordellen på Palatium;
grymheten att slita tungan ur munnen på folk innan
de avrättas; de homosexuella böjelserna,
upptågen där Caligula uppträder som dansös eller
utklädd till Venus; motviljan mot angiveri;
instruktionen till bödeln att döda
delinkven-ten långsamt så att han känner att han dör;
episoden med mannen som lovar att ge sitt
liv för sin kejsare och som tvingas att
uppfylla löftet; sorgen över att hans regeringstid
varit alltför lycklig och inte förknippad med
några krigiska massakrer, farsoter eller
landsplågor som kunde hugfäst dess minne;
sömnlösheten och det nattliga kringirrandet i
palatset; påhittet att låta de dåliga
uppläsarna slicka bort sin egen skrift från
vaxtavlorna — ja, om det så gäller detaljer som
inövandet av skräckinjagande poser och
grimaser framför spegeln samt själva slutrepliken
»Jag lever ännu» mitt i dödshickan, så är även
de hämtade från den gamle romerske
skvallerkrönikören. Vad Camus lagt till är ifråga
om Caligulas vanvett inte mycket:
avrättningshandboken, episoden med Mereia, som
anklagas för att ha försökt intaga motgift
och därför tvingas tömma giftbägaren fastän
han bara medicinerat mot astma, kejsarens
uppskattning av ärliga, modiga revolutionärer
samt sångartävlingen, som är alltför utdragen.
Kanske rymmer den en författares
yrkesbesinning, men med sin exercis till
visselpips-signaler förefaller den närmast hämtad ur
någon berättelse från koncentrationslägren.
Ur Camus’ egen fatabur är däremot den
logiska mening som Caligula inlägger i sina
galenskaper. Döden, den älskade Drusillas död
är utgångspunkten. En ung kejsare irrar sedan
i vild förtvivlan omkring på campagnan och
jagar efter månen, symbolen tör det omöjliga,
tör den transcendenta sanning som Camus
anser oåtkomlig tör människan. Med våldsam
förbittring gör Caligula uppror mot den
världsordning som tillstått hans älskades död, och
så upphäver han sig själv till världsordning.
För att bli gudarnas jämlike behöver man bara
bli lika grym som de, lägga sig till med deras
dumma och gåtfulla ansikte, etablera sig som
obegripligt öde, och man ska bevittna
människornas besinningslösa skräck, deras
förmåga att begagna vilka lågheter som helst i
syfte att uppskjuta lidande och död, som
ändå alltid ska bli deras slutliga lott.
Camus’ egen skapelse är också Cherea, de
sammansvurnas ledare, som hos Suetonius
var överste vid pretoriangardet men här
gjorts till bokmänniska och litteratör och även
därigenom liknar författaren. Cherea är den
första skissen till den positiva, rent
mänskliga moral som Camus från och med nu ska
ställa i motsättning till sin negativa
världsuppfattning. Senare ska han få andra namn.
Han ska heta Sisyfos. Han ska bli den
anonyme franske motståndsman som direkt till
en tysk nazist adresserar sina »Lettres à un
ami allemand». Han ska heta Rieux eller
Tarrou i »La peste» och Diego i »L’état de
siège» —• figurer som alla går tillbaka på
Cherea. Vad som komplicerar dennes hållning,
liksom Camus’ egen, är att han varseblir den
inre logiken i Caligulas kejsarvansinne, som
går ut på ett beröva det mänskliga livet dess
mening, att förverkliga den restlösa friheten,
ty om Gud inte finns är allting tillåtet, hade
det hetat redan hos Dostojevskij. Om denna
»filosofi», som går att omsätta i likhögar
såsom också Hitler gjorde det, säger Cherea,
att det är »en filosofi som man inte kan
invända något emot. När man inte kan
vederlägga den måste man slå till.» Ty
människorna kan inte leva utan en mening i sitt
liv, nihilismen är outhärdlig som livsluft.
Caligula drar de yttersta konsekvenserna av
världsordningen och påvisar i desperation
dess djupa brottslighet. Med fara för sitt liv
gör Cherea revolt mot den: »De flesta
människor är som jag. De förmår inte leva i en värld
där den orimligaste och konstigaste tanke på
ett ögonblick kan tränga in i verkligheten,
bli verklig — — Inte jag heller vill leva i en
sådan värld. Jag föredrar behärskning,
sammanhang, att stå med båda fötterna på
jorden –-Jag vill inte acceptera din logik.
Jag har en annan åsikt om mina plikter som
människa». Cherea vill leva och vara lycklig.
»Caligula» är det första verket av en färdig
författare. I Caligula och Cherea har han satt
kött och blod på de båda polerna i sin
mognade tankevärld, givit dem individuellt och
personligt liv. Motsättningen mellan dem ska
ytterligare preciseras och stegras i takt med
de stora motsättningarna i tiden, som detta
motsatspar kan sägas inkarnera, och som
Camus alltså har erfarit i sitt eget inre. Men
medan Cherea bara är en skisserad figur så
är Caligula gestaltad med en helt annan
psykologisk skärpa och förståelse. I ett
kvasi-historiskt material som förelåg färdigt har
Camus blåst in en levande ande, ett inre
sammanhang som förut saknades. Stycket hotar
ibland att falla sönder i makabert-melodra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
