Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nils Nixon. Av Gunnar Hellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils N i x o n
Av Gunnar Hellman
AN SKE är det ännu för tidigt att
försöka utreda vilka tendenser som varit
starkast framträdande inom 1900-talets
bildkonst. Brytningarna mellan olika
uttryckssätt har varit och är fortfarande
mycket markanta. Ett skenbart kaos är rådande.
Den moderna konstvetenskapen står inför
uppgiften att klarlägga utvecklingen, att
finna de ledande linjerna. En tacksam
indelningsgrund av de olika konsttyperna är
kanske att försöka se dem som uttryck för
antingen en statisk eller dynamisk
livsuppfattning. Det visar sig att man, när det
gäller de sista decennierna, kan följa en
linje, där uttrycken för den dynamiska är
avgjort dominerande. Arbetshypotetiskt kan
man utsträcka denna motsatsställning att
gälla även själva bildytans organisering.
En allt starkare renodling av de dynamiska
principerna gör sig gällande. 40-talets
konstruktivister — framför allt i Schweiz och
Amerika — har i sin konst infört den fjärde
dimensionen — tidens. Även de svenska
konkretisterna, med Olle Bonniér, Pierre
Olofsson och Lennart Rodhe som de ledande,
har tagit till sin uppgift att med tillhjälp av
»plan contra plan i fortlöpande kontrast»
försöka konkretisera själva tiden.
Utvecklingskedjan fram till denna
renodling är ännu långtifrån tillräckligt klarlagd.
En rad detaljproblem väntar också på sin
lösning. Linjerna bakåt brukar vanligtvis
stråla samman i kubismen med dess
formkonstruktion och formanalys. Den för hela
utvecklingen så viktiga objektbefrielsen
proklameras av Wassily Kandinsky, som 1912
utger sin bok »Ueber das Geistige in der
Kunst» och i vilken kvadraten, cirkeln och
triangeln betecknas som fundamentala ele-
ment med egna uttrycksmöjligheter. Samma
år skriver Robert Delaunay att
»1’introduc-tion du temps dans la structure du tableau
apporte une nouvelle affirmation
construc-tive et à 1’oeuvre, dans cette réalité nouvelle,
une grande efficacité.» Apollinaire gör 1912
också flera viktiga påpekanden, av vilka
följande är betydelsefullt i
utvecklingskedjan: »Avec les formes circulaires initiales et
leur développement, c’est une
quantitéd’ad-ditions, de thèmes colorés, de compositions
se renouvelant, se transformant, et les
possibilités de développement à rinfini.»
1913 har de nya ideerna fått internationell
spridning. Grupperingarna börjar. 1914 och
1915 tillkommer den ryska
konstruktivis-men, som senare berikas av Gabo och
Pevs-ner. 1914 föds även den engelska
vorticis-men. Denna konströrelse är besläktad med
futurismen och dess anhängare — av vilka
kan nämnas Wyndham Lewis — utgick i
sitt skapande från kubiska, virvlande
(engelska vortex — virvel) eller cirkelformer.
Viktiga milstolpar är grundandet av den
holländska de Stijlgroop (1917) med
neo-plastikerna Mondrian och van Doesburg som
de ledande. 1919 tillkommer Bauhaus i
Weimar. 1927 introduceras neoplasticismen
i Sverige av Otto G. Carlsund.1 Denne bildar
1929 tillsammans med van Doesburg, Helion,
Tudundjian och Wantz gruppen »Art
Con-cret» och i deras tidskrift med samma namn
deklarerar van Doesburg bland annat:
»Pein-ture concrète et non abstraite, parce que
rien n’est pius concret, pius réel qu’une
ligne, qu’une surface.» (1930)
När detta skrevs var Nils Nixon aderton
1 Oscar Reuterswärd: Carlsund och
neoplasticismen. Konsthistorisk Tidskrift 1: 1949.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
