Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nils Nixon. Av Gunnar Hellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Nixön
1945 på Sveriges Allmänna Konstförenings
höstsalonger.
Den här avbildade »Samtal med en
skugga» bär årtalet 1943. Här har han funnit sin
stil. Färgställningen är den för Nixon
typiska — brunt och grått i olika nyanser.
Uttrycksmedlen behärskas här på ett
mycket markantare sätt än tidigare. Ingenting
får lämnas åt slumpen. Temat måste
konsekvent fullföljas, själva
bearbetningsprocessen måste leda till kvalité.
Taveltitlarna säger en hel del om vilka
»ämnen» Nixon tar upp till behandling.
»Makaber upplösning», »Pastoral», »Livets
nerv», »Energisk verksamhet», »En
människa födes», »Inför en symfoni» och så vidare.
Dessutom förekommer en del tavlor med
»rörelsetemata», till exempel »Patetisk rytm,
»Dynamisk rörelse». Han vill ge »koncisen»
av en känsla, en tanke, en föreställning.
Taveltitlarna är inte, som en del kritiker
trott sig finna, något utslag av ett ambitiöst
fördjupningsbehov, ej heller några
efter-sentimentaliseringar. Själva formuttryckets
kraft bevisar att det rör sig om
»orkestre-ring» av ett på förhand valt tema. Nixon
vågar tala om för betraktaren vad han
menar med sina tavlor. Att använda
benämningar som Komposition I eller
Komposition II, skulle i hans fall vara bedrägeri.
Funktionsrealiteten är något som alla
konstnärer måste räkna med och denna ökas om
taveltiteln anger konstnärens utgångsläge.
Betraktaren hjälps på traven, kan associera
i den riktning som avsetts.
Organisationen av färg, lin j e och form måste
planeras i enlighet med utgångslägets
intentioner. Kompositionen måste bära,
åstadkomma ett organiserat helt. Själva
planeringen sker under skissarbete. Formatet
skall bestämmas. Och detta måste enligt
Nixon vara absolut — alltså inte större än
att det åsyftade kan tekniskt genomföras.
Han anser att de minsta elementen skall
vara bestämmande för ytans, storlek.
Ingenting skall kunna läggas till eller skäras bort.
Dynamisk rörelse.
Denna kompositionsprincip utnyttjas av
Nixon konsekvent och sammanhänger på
ett naturligt sätt med hans strävan att nå
harmoni. Ty harmonien är ledmotivet i hans
konst. Han anser att människorna behöver
komma bort från tillvarons
irritationsmoment och i konsten finna den efterlängtade
ron.
Den som spelar på såg erhåller en hög ton
genom att böja ihop sågen och kommer
djupare i registret genom att räta ut den.
Liknelsen kanske haltar, men i någon mån
uttrycker den vad för sorts styrka och
spänning som ligger i de nixonska bågarna och
linjerna.
I mars 1946 enades kritiken om att Nixon
var en av de originellaste begåvningarna
bland de svenska konstnärerna. Mest
entusiastisk var av naturliga skäl Otto. G.
Carlsund, som hade speciella förutsättningar
att förstå ett måleri, som inte var
naturav-bildande. Den sextonde mars skrev han i
Aftontidningen bland annat följande: »Här
konfronteras man med en ny värld som är
minst lika rik på måleriska och estetiska
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
