Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nils Nixon. Av Gunnar Hellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Hellman
Scendekoration till »Hamnen».
talang skulle börja tagas i bruk för större
uppgifter. — När Walter Dicksons »Det
eldröda landskapet» gavs på
Dramatikerstudion i september 1949, var det helt
naturligt att Nixon skulle göra scenbilden.
Den blev av klinisk skärpa, koncentrerad
och suggestiv—kongenial med pjäsen.
Fonden ett stort sjukhusfönster, för övrigt
endast ett par sättstycken och ett
anatomiskt huvud med en studiehjärna. Sär-
skilt uppmärksammades konstnärens
ljussättning, som i detta fall var av central
betydelse.
Som helhetsomdöme om Nixons konst
kan sägas att den är energiladdad. Men
denna energi uttryckes aldrig med tillhjälp
av stora gester, grella färger och
effektsökande materialbehandling. Färgerna
tilllåts aldrig bli självändamål. Delarna
underordnas helheten. Energien är bunden. Den
elementäraste kompositionsprincipen i
denna konst — att två linjer aldrig får skäras
av en tredje i samma punkt — motverkar
splittring och utåtriktad konflikt. Det
intressanta är att konstnären med sina små
medel når fram till så stor spännvidd. Hans
konst är framvuxen ur meditation och
kon-templation. Sanningshalten i det gamla
kända påståendet, att konst skapas av inre
nödvändighet, står sig. Ty utan denna
tvingande inre nödvändighet hade Nils
Nixons konst inte blivit vad den är.
Fullödigt personlig.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
