Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hågkomster av Romain Rolland. Av M. de Paillerets O. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hågkomster av R o m a i n Rolland
med långa mellanrum för att rådfråga sina
läkare, göra upp med sina förläggare eller
träffa några vänner. Det var i denna våning
jag såg honom för första gången, den 16
juni 1941, efter att ha blivit inbjuden av
hans hustru för att göra hans bekantskap.
Jag måste bekänna, att namnet Romain
Rolland på den tiden inte uppväckte hos
mig stort mer än nyfikenhet. Jag hade
naturligtvis hört talas om honom som en av
Charles Péguys stridskamrater i »Cahiers
de la Quinzaine»; vidare kände jag till hans
lilla monografi över Beethoven, som jag läst
icke utan intresse under mina studieår; jag
hade också, fastän i rätt obestämda ordalag
hört vissa omdömen om Jean-Christophe,
som skulle vara ett verk av stor betydenhet
men utan tvivel fyllt av omstörtande idéer,
som knappast var gångbara i den borgerliga
miljö, där jag uppfostrades. Dessutom kan
tilläggas, att katolsk ungdom som mellan
de båda världskrigen lärde sig uppskatta
Péguy, Claudel, i viss mån Bergson, Mauriac
och snart nog Bernanos, gärna räknade
Romain Rolland till gårdagens profeter. Vi
var inte alldeles okunniga om att
högerpartierna hånade honom för hans hållning
under kriget, då han föredragit att ställa sig
över tumultet i stället för att bispringa sitt
hotade fädernesland. Förvisso hade icke
denna fientliga inställning från en del håll
utgjort en tillräcklig grund för oss att döma
honom, men det föreföll dessutom som om
han funne gehör endast i kretsar, som stod
vår egen livsuppfattning mycket fjärran
och som var fientligt stämda mot vår
kristna övertygelse. Paul Claudel hade själv sagt
mig, då talet föll på Rolland vid denna tid:
»För mer än 50 år sedan var vi kamrater vid
Louis-le-Grandlyceet, men vi har senare
icke återsett varandra; han tillhör den sorts
författare, som jag avskyr ...» Claudel skulle
som bekant i det stycket grundligt ändra
mening.
Jag har bevarat mitt första
sammanträffande med Romain Rolland i livlig håg-
komst. Jag kan icke bättre sammanfatta
det intryck han gjorde på mig än med orden
»noblesse spirituelle». Det var en ståtlig
åldring av reslig växt; hans anletsdrag var på
samma gång fina och kraftiga; han hade
djupt liggande, klarblå ögon, krönta av
buskiga ögonbryn, hans blick gjorde
intryck av att förlora sig i ett avlägset fjärran
och över hans ansikte vilade ett drag av
allvar med anstrykning av en viss rofylld
sorgsenhet. Han tog emot mig med stor
vänlighet. Han hade icke några närmare
förbindelser med den ecklesiastika världen; begreppet
»curé» förband han utan tvivel med
nationalisterna, mot vilka han icke upphört att
reagera; i »Au-dessus de la mèlée» hade han
tidigare givit uttryck åt sin mening, att
kyrkan svikit sin uppgift som fredsstiftare.
Rolland, själv en stor andens tjänare, var
dock ingalunda oförmögen att fatta de
omätliga andliga värdena hos kristen fromhet.
Denne store individualist hade svårt att
uppskatta kyrkans sociala och hierarkiska
idéer, men han var i gengäld mycket känslig
för varje vittnesbörd om andligt liv, och i
detta stycke var han ett barn av sin tid med
smak för det som bar det upplevdas prägel.
Vi talade om hinduistisk mystik, ett ämne
som han flera år tidigare hade ägnat
betydelsefulla arbeten, men för ögonblicket sade
han sig vara sysselsatt med forskningar om
den helige Bernhard, medeltidens store
mystiker, som hade predikat korståg från
kullen i Vézelay.
Vi befann oss nu under trycket av den
tyska ockupationen och man skulle kunnat
befara, att Romain Rolland hade utsatts för
den ockuperande maktens trakasserier med
hänsyn till hans kraftigt betygade
anti-fascistiska och anti-nazistiska inställning.
Dock blev han icke störd av någon i det
avsides liggande Vézelay. Trots sin ålder och
vacklande hälsa kunde han tillbringa dessa
fyra kvävande år under en fruktbar och
arbetsam tystnad, som vi har att tacka för
mycket betydande verk, vilka dock med
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
