Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hågkomster av Romain Rolland. Av M. de Paillerets O. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hågkomster av R o m a i n Rolland
att besegra krigets hydra med de enda
dugliga vapnen, kärlekens. Romain Rolland
anklagar sig sålunda för bristande styrka, hans
ensamma röst har icke varit stark nog att
tvinga våldet tillbaka. En Romain Rollands
pacifism — utopi eller ej — har aldrig, lika
litet som Gandhis, varit en frukt av feghet
eller likgiltighet, snarare då resultatet av
att han moraliskt sett lyfte sig så högt genom
sin gränslösa kärlek till mänskligheten, att
han ville se Frälsarens ord om frid på jorden
reservationslöst förverkligade utan att —
och det är allt man kan säga — göra klart
för sig den mänskliga naturens
otillräcklighet för en uppgift av dylika dimensioner.
Mer än en gång talade vi om detta. Han,
som utan att vilja dölja sitt katolska
ursprung vänt kyrkan ryggen, skulle av hela
sitt hjärta velat se de kristna folken leva
uteslutande efter evangeliets föreskrifter!
I detta stycke syntes honom ingenting
betydelsefullare än känslan av broderskap,
och på den punkten ger följande brev en
god uppfattning av styrkan i det som rörde
sig i hans inre:
»Ert kärkomna brev, daterat den Heliga
Jungfruns dag, har rört mig djupt oeh innerligt. Om
mitt hjärta förmådde öppna sig för den kristna
trons sanningar, skulle ingen i högre grad än
Ni ha utsikt att lyckas i ett dylikt uppsåt, ty
ingen förstår bättre än Ni att säga ord, som
går direkt till hjärtat. Ni är ’människa’ i
ordets bästa mening, och Ni har förståelse för
andra. Även då deras syn på tingen skiljer sig
från Er egen, känner Ni med dem, och det är
kanske den största av de kristliga dygderna och
något som alltför många är fullständigt blottade
på. Och det är likväl den enda väg på vilken
Kristi blick kan tränga in i en sluten själ.
Jag har alltid slagits av den sköna och ändå
enkla berättelsen i Markusevangeliet, där det
talas om den unge mannen, som frågade vad
han skulle göra för att få evigt liv, och om
hur Jesus ’såg på honom och fick kärlek till
honom’ . . . Hur ger oss ej denna lilla scen de
verkliga dragen i Kristi anlete och hur
mänskligt är det ej !»
Från ännu outgivna stycken av hans
Journal intime vet jag, att Romain Rolland plå-
6—Ord och Bild, 59: c årg.
gades svårt av det paradoxala uti, att han,
som i grund och botten var religiös och som
högt skulle värdesatt umgänget med
kristligt orienterade människor, i de sociala och
politiska striderna nödgades gå tillsammans
med materialister och förtorkade skeptiker.
Dock hade han under dessa sista år
återvunnit Paul Claudels förståelsefulla
sympati. Trots olikheten i skaplynne hade denne
nu fått ögonen öppnade för Romain
Rollands nobla personlighet, för denne sökare
efter ljus och sanning. De hade återsett
varandra, Claudel hade tillbragt några dagar
i Vézelay och så hade vänskapsbanden från
ungdomen återknutits. Med glädje hade
Romain Rolland 1941 tillägnat honom en
volym av sina omfattande studier över
Beethoven, som behandlade den nionde
symfonien. Dedikationsbrevet förtjänar att
anföras:
»Min käre Claudel,
Kommer Ni ihåg den där vårsöndagen 89...?
Vi hade just på Konservatoriet åhört
D-mollmässan och befann oss på hemväg till fots via
de stora boulevarderna med Luxembourg som
mål, alla tre — Suarès var också med —
brinnande och kokande av intryck. Minns Ni hur
vi var och en på sin kant sökte ge varandra
en föreställning om den överväldigande känsla
detta verk hade ingjutit i våra tjuguåriga sinnen.
Vi tog avsked utanför mitt hus vid Rue Michelet
på samma bekymmerslösa sätt som så många
liknande gånger då vi efter att ha slutat för
dagen på Louis-le-Grandlyceet gjorde sällskap
och vandrade gata upp och gata ner för att få
tillfälle att prata ut med varandra.
Men den här kvällen visste vi inte, att det
var avskedet före den stora resan. Ty var och
en utav oss begav sig åstad och åt var sitt
håll. Mot en annan plats, mot Gud, som är i
det fördolda. Alla hade vi mottagit hans
befallning, olika för var och en av oss. Den har
blivit utförd. Av Er genom Ert geni, av mig
efter min förmåga — ’als ik kan’ . . . Men av
oss båda med undergivenhet och lojalitet. Ty
det som är bestämt att ske, det skall också ske,
annorlunda kan det ej bli . . .
Den stora resan varade mer än femtio år.
Det fanns icke stor utsikt att vi skulle råkas,
då vi kastats åt olika håll. Men jorden är rund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
