Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hågkomster av Romain Rolland. Av M. de Paillerets O. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hågkomster av Romain Rolland
liksom en våg som sprider sig utan att man på
ytan kan se hur det går till, plötsligt och
ögonblickligt framstod för alla icke blott Romain
Rollands utomordentliga litterära storhet och
’Häftenas’ lyckokast utan oändligt mycket mer,
en oväntad upptäckt, en aning som tagit form
och uppenbarats, tillkomsten och förkunnandet
av en stor moralisk kraft.»1
Denna kortfattade »Vie de Beethoven»
var endast inledningen till andra mycket
mer betydande studier över den store
musikerns verk, vilka skulle omfatta icke
mindre än sju volymer av Romain Rollands
skrifter. De utgör ett av de viktigaste och
i varje fall minst omstridda partierna av
hans arbeten. Några volymer hade
publicerats redan före kriget, men under de
ensamma åren i Vézelay fullföljde Romain
Rolland detta verk och det var då han lade
sista handen vid »Neuvième Symphonie»,
»Derniers Quatuors» och »Finita Comedia»,
som handlade om Beethovens sista dagar
och död. Detta arbete, utkommet först efter
författarens frånfälle, innehåller en epilog,
som är den finaste sammanfattande studie,
som någonsin skrivits över Beethovens
personlighet och konst. Romain Rolland sörjde
mycket över att han ej kunnat tillämpa
samma minutiösa analys på verket i dess
helhet; han hade måst begränsa sig till vad
han kallat »de stora skapande epokerna»
som sträcker sig från »la Symphonie
héroi-que» till kompositörens allra sista verk. En
dag nämnde han också för mig, att han
önskade sig ännu ett liv för att kunna ta itu
med Rembrandt på samma sätt som med
Beethoven. Ty även i Rembrandt hade han
funnit en heroisk ande, vars strider
återspeglas i geniala verk. I alla händelser var
holländaren en av hans favoritmålare; över
sin säng hade han en reproduktion av den
berömda tavlan med Jesus, som uppväcker
Lazarus. Detta erinrar mig om en rörande
episod. På våren 1943, om jag minns rätt,
blev Romain Rolland, vars hälsa alltid var
1 Notre jeunesse, 17 juillet igio.
vacklande, mycket sjuk och befann sig då
blott en tumsbredd från döden. Plågad av
en djup trötthet sade han en dag till sin
hustru: »För att jag skall klara mig ur detta
skulle det krävas den mäktiga hjälpen av
Honom däruppe, som en gång lät Lazarus
uppstå ur graven.»
Han repade sig emellertid även denna
gång ehuru mycket långsamt. »Jag
återhämtar mig icke lika bra som jag skulle
önska», skrev han till mig kort därpå. »Jag
känner mig ännu mycket svag av den sista
sjukdomens våldsamma attack. Men så
mycket angelägnare är jag därför att icke
förlora en enda dag. Jag skulle behöva ännu
en två, tre år för att ’förlossa’ min själ, som
just har begynt att vakna.» (29.8.1943)
Dock, knappt ett år blev honom förunnat,
men det var, Gud vare tack, tillräckligt för
att han skulle hinna lägga sista handen vid
sitt stora verk om Péguy, som upptog
honom de sista åren av hans liv. Romain
Rolland, som återfunnit den store kristne poeten
Claudels vänskap, hade fått smak för att
umgås också med en annan stor kristen,
död dock i motsats till Claudel — Charles
Péguy. »Jag talar till Er om Péguy», skrev
han till mig 1942, »emedan jag just nu helt
går upp i läsningen av hans skrifter i och för
ett porträtt jag har för avsikt att göra av
honom. Jag har blivit bragt därhän nästan
mot min vilja under nedskrivandet av mina
memoarer. Och nu är jag fast. Det kommer
att dröja en tid, innan jag åter blir fri, ty
jag är icke tillfreds med mina minnen av
honom. Det är honom själv jag vill nå fram
till, pejla hans djup och få kontakt med hans
alltid rörliga intellekt — detta ’se faisant’,
som han älskade att upprepa efter Bergson.
Det är som att dricka ur ett hav. Eller
snarare ur en flod — Loire (hans Loire, som han
så storslaget besjungit). — Jag har fattat
det som min plikt att lämna mitt
vittnesbörd — efter så många andra, av vilka
Lotte och Mme Favre enligt min mening är
de enda fullt pålitliga.» (12.4.1942)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
