Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hågkomster av Romain Rolland. Av M. de Paillerets O. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. de P aili er ets O. P.
Efter att en annan gång ha tackat mig
för en bok om Péguy, som jag lånat honom,
tillfogar han: »Denna bok av Marcel Péguy
är till stor nytta för mig. Men för att lära
känna Péguy finns intet bättre medel än att
läsa honom, att läsa allt av honom; hos
honom finns nästan ingenting likgiltigt,
icke ett ord (det må vara gott eller dåligt),
som ej är uppriktigt. Det är detta, som gör
honom till en man för sig.» (31.7.1942)
Detta inträngande i Péguys tankar eller
rättare sagt i hans själ satte frukt i en av
de vackraste böcker, som någonsin skrivits
och som Romain Rolland hade glädjen se
lämna pressarna kort före sin död. De
första dedikationsexemplaren kom samtidigt.
(Mitt är daterat julen 1944. Romain Rolland
gick bort strax därefter den 30 december.)
Detta arbete är ett utomordentligt
vittnesbörd ej blott om Péguys liv och verk
utan också om en hel epok och om Romain
Rolland själv, som där avslöjar åtskilliga
dittills obekanta ting. För egen del känner
jag kanske ej någon mera fängslande
läsning. Det har knappast givits två mera
olikartade individer än Péguy och Rolland.
Men denna olikhet hade icke uteslutit ett
intimt kamratskap och ett lika intimt
samarbete, emedan de båda tillhörde den typ
av rätliniga karaktärer, som »aldrig spela
falskt». I sin dagbok hade Rolland skrivit i
början av år 1912: »Jag kan inte läsa något
annat efter Péguy. Allt det övriga är
’litteratur’. Vad även de största av i dag
förefaller ihåliga jämförda med honom! . . . Jag
är hans motpol, men jag är stolt över att få
skriva tillsammans med honom och jag
beundrar honom utan förbehåll.» (Citat ur
Péguy, I, s. 284.) Och nästan samtidigt hade
Péguy å sin sida skrivit: »Hur rätt har Ni
icke i allt vad Ni säger om vår
gemensamma frihet! En fullkomlig trofasthet och
en fullkomlig frihet, det är fransk vänskap
i sin finaste form.» (Ibid.)
I nära 30 år efter Péguys död skulle
Rolland studera hans liv och verk med samma
trofasthet och med samma frihet. Det är
framför allt beundransvärt, att Rolland,
som själv ej undfick trons gåva, dock med
sådan förståelse har kunnat följa nådens
verk hos Péguy. På tal om sin egen position,
på samma gång stolt och smärtsam,
jämförd med Péguys säger han i ett brev till
mig:
»Vilken ärlig människa vågar påstå: ’jag tror’,
det må vara av självgodhet, eller t. o. m. av
åstundan, av hopp eller fruktan ? Må hon nöja
sig med att säga: ’jag hoppas’ eller ’jag
längtar’ . . . Spero dum spiro. Jag förnekar icke. Jag
befinner mig alltjämt i ett tillstånd av väntan.
Jag lyssnar till dem, som passerar eller har
passerat ingångsportens tröskel. I detta ögonblick
återupplever jag den smärtsamma process, som
ägt rum i Péguys själ, så fylld av ångest och
brinnande längtan, och jag lystrar för att
uppfatta det svar han mottagit, ett svar som jag
vill söka uttrycka med respekt och sympati. Men
om jag för andra är den som öppnar dörren på
glänt, träder jag dock själv icke in ...» (8.11.1942.)
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
