Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Hågkomster av Romain Rolland. Av M. de Paillerets O. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. de P aili er ets O. P.
sjukdom), men därför att jag känner mig
tröttare och hjälplösare inför den fasa och den
vämjelse (där är också medlidande, men det är
modlöst), som det mänskliga skådespelet inger mig.
Förvisso är det sant, att det icke finns någon
tillflykt eller någon frid utom i Guds rike.
Lyckliga de för vilka det står öppet redan här på
jorden.»
* *
*
Jag sätter här punkt för denna serie
minnen och vittnesbörd. Romain Rolland
dog den 30 december 1944. Sjukdomen hade
då sedan länge för honom varit en »sträng
följeslagerska». Han skrev en gång till mig:
»Under hälften av mitt liv har hon knappast
vikit från mig och redan som barn levde jag
i hennes skugga. Det har utan avbrott varit
som Jakobs strid med ängeln. Och jag kan
icke säga, att jag älskar denna ängel. Men
jag vet, att den utan misskund har hjälpt
(d. v. s. tvingat) mig att bliva den jag är.
Det är ingenting att yvas över! Utan blott
’als ik kan’. . . efter förmåga.» (Brev av 8.11.
1942.)
Stark i sin hoppfullhet och i medvetande
om sin goda vilja blev han icke överraskad
av döden: »Jag har alltid levat», har han
skrivit flera gånger, »som om det skulle
förunnas mig ett liv av 100 år — eller att dö i
morgon, för mig är det samma sak. Det
gäller blott att ge sig helt åt det man griper sig
an med.» (Jfr M. Doisy, Romain Rolland,
s. 59-)
Omedelbart efter dödsfallet bildades en
kommitté av författare, som yrkade på
överförandet av hans kvarlevor till Panthéon.
Man kände då ännu icke till de rader han
skrivit om Beethovens grav i sin sista bok,
som skulle komma ut först några månader
senare: »Wiens stadsfullmäktige har icke
kunnat finna på något bättre än att rycka
upp hans (Beethovens) kropp ur den lilla
landskyrkogård, där den funnit ro . . . för
att flytta den till den kalla, officiella och
finkrattade nekropol, där den nu är
katalogiserad på avdelningen för musiker. Så
menar sig också den Franska Republiken
kunna odödliggöra sina döda genom att
krossa dem under Panthéons stenmassor ...
O, Beethoven! O, Jean-Jacques! Ni äro
grundligt döda! Allt som Staten rör vid,
det dödar den ...» (Finita Comedia, s. 107.)
Romain Rollands yttersta vilja blev
respekterad. Hans kropp vilar i dag på
kyrkogården i byn Brèves, »denna fridfulla och
förtjusande trakt», från vilken hans förfäder
utgått och som han besjungit i
ColasBreugn-on. Och »1’Association des Amis de Romain
Rolland» med säte i Paris1 och med
underavdelningar i olika delar av världen har satt
som mål att arbeta för hans fortsatta
inflytande genom att samla allt, som tillhör
hans litterära kvarlåtenskap, och genom
att garantera publiceringen av hans ännu
icke utgivna skrifter, i första hand hans
Journal intime och hans brevväxling.
Må Sverige icke glömma den man, som
det 1916 tilldelade Nobelpriset och som där
räknade en så talrik vänkrets.
Övers, från förf:s manuskript av Harald
Bohm.
1 89 Boulevard Montparnasse, Paris (VI).
Ordförande är Paul Claudel, vice ordförande Jean
Cassou och Charles Vildrac. Mme Rolland är
generalsekreterare. Föreningen tar gärna emot
anmälningar av medlemmar av främmande
nationalitet. Det kan nämnas, att hela manuskriptet
till Jean-Christophe befinner sig i
Nobelbiblioteket. Ett stort antal brev ingår i privata
samlingar. Särskilt bör anmärkas, att Romain
Rolland under en lång följd av år brevväxlade med
Ellen Key. Hans brev till henne finns numera
på Kungl, biblioteket. Det är en för föreningen
angelägen uppgift att efterforska och samla
detta spridda brevmaterial.
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0104.html
