Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
varit den totala omedvetenhet och tanklöshet
varmed han utfört sina betydelselösa gester
och handlingar. Processen, sådan den här
skildrats, är väl mindre att fatta som en satir
mot franskt rättsväsen eller mot rättvisan
överhuvud än som ett slags Kafka-process,
en symbol för själva den meningslösa
världsordning, vari människan med dödlig utgång
tvingas att spela med.
Det har skrivits åtskilligt om Mersault som
ett psykiatriskt fall, om hans känslokyla,
slöhet och djupa liknöjdhet, som inte minst
kommer till synes under rättegången då han
avstår från att försvara sig. I själva verket
saknas det den kontinuitet i hans själsliv,
som är förutsättningen för känslor utöver
stundens; hans »jag» är reducerat till ett antal
beteendemönster. Men det märkliga inträffar,
att figuren i all sin illusionslöshet lever ett
individuellt, i huvudsak normalt, alltigenom
spontant liv, att man när som helst kan se
honom livslevande framför sig, särskilt om
man sätter honom i samband med vad Camus
tidigare skrivit om de osammansatta
ögonblicksvarelserna under det överhettade
luftstrecket i Alger — och detta trots att han
naturligtvis är tänkt som ett paradigm, som
ett exempel på den nakna mänskliga
existensen, själva det mänskliga råmaterialet,
som blir vad våra handlingar gör det till.
Till förutsättningarna hör också Camus’ vision
av världen som obegriplig och
ogenomtränglig, till synes alltigenom irrationell, men till
världen hör också andra människor och det
egna jaget. Så blir man likt Mersault en
främling bland främlingar och en främling inför
sig själv, en nutida Gulliver eller Micromégas,
av slumpen uppkastad på en okänd, fjärran
havsstrand och full av oförstående förundran
över det sällsamma folkslag som där har sin
varelse och över vad som där försiggår — se
människan! En tragisk hjälte blir den dömde
Mersault dock först i och genom
medvetenheten. Att den död som förestår honom
innebär total förintelse, är han lika säker på som
Camus själv. Han försäkrar fängelseprästen,
att han inte vet vad synd är, och i ett utbrott
av raseri — som om prästen velat förleda
honom till en skamlig handling — kastar han
denne i ansiktet, àtt hans tro på Gud och på
ett evigt liv är mindre värd än ett kvinnohår.
Men i samma stund som han blir medveten
om döden och om att hans liv varit absurt
blir han också medveten om att han varit
lycklig och alltjämt är det. Man kan samman-
ställa detta med uttalandet i »Noces», att det
enda som är mer tragiskt än lidandet är en
lycklig människas liv, men den arme Mersaults
livsvisdom i giljotinens skugga kan än hellre
ställas i belysning av vad som i »Le mythe
de Sisyphe» skulle utsägas om Sisyfos,
absurditetens hjälte: »Lyckan och absurditeten är
barn av samma jord. De är oskiljaktiga. Det
vore fel att säga, att lyckan med
nödvändighet föds ur den absurda upptäckten. Det
händer likaväl att känslan för det absurda växer
upp ur lyckan». Om Mersault gäller detsamma
som om Sisyfos då han vänder tillbaka till
sitt nedstörtade klippblock:» I detta
svindlande ögonblick betraktar han den rad av
handlingar utan enande band, som utgör hans
öde, som är skapad av honom, förenad i hans
minnes blick och snart nog förseglad genom
hans död».
Denna roman om mindre än 175 sidor är
ett vankfritt litet mästerverk, som med sin
perfekta prosa, sin självfallenhet, sin
betvingande logik, livets egen, och sin stramt
återhållna känsla redan blivit klassiskt; Mersault
kommer helt visst att leva vidare som en av
den franska litteraturens odödliga
romanfigurer, oberoende av de teoretiska sammanhang
där han hör hemma och som är dömda att förr
eller senare förvissna.
Teoretiskt har temat ytterligare utvecklats
i »Le mythe de Sisyphe», som utsändes ett par
månader efter romanen. Det har visat sig, att
denna essay som tänkande inte håller måttet
inför den fackfilosofiska kritiken, inför nutida
begreppsanalys och logistik, och till och med
lekmannen upptäcker utan större svårigheter
självmotsägelser och tankeglidningar. Även
Sartre, de litterära existentialisternas
familjeöverhuvud, har hävdat att Camus delvis
feltolkat denna tankeriktnings företrädare. Även
Sartre påpekar, att Camus först och sist är
medelhavsmänniska och klassiker och att hans
egentliga läromästare är de stora franska
pessimisterna, enkannerligen Pascal. »En
Pascal utan Kristus» har en katolsk kritiker
kallat honom, och det är inte svårt att känna
igen det för »L’étranger» och »Le mythe de
Sisyphe» gemensamma tankeläget i Pascals
berömda ord:
»Jag vet ej, vem som försatt mig hit till denna värld,
eller vad denna värld eller vad jag själv är; jag lever
i en förfärande okunnighet om alla ting. Jag vet ej, vad
min kropp är, vad mina sinnen, min själ, ja, ens denna
del av mig själv som tänker vad jag nu säger, som
reflekterar över allt, över sig själv, och som ej känner
sig själv mera än allt annat. Jag ser mig innesluten i
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
