Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
hade i fängelset hittat en bit av en gammal
tidning, där det stod en notis om en
mordaffär som han läste om och om igen:
»En man hade gett sig av från sin tjeckiska hemby
för att söka sin lycka ute i världen. Tjugofem år
därefter kom han tillbaka som en rik man, med hustru
och ett barn. Hans mor och syster skötte gemensamt
ett värdshus i hans fäderneby. För att bereda dem
en överraskning hade han låtit sin hustru och sitt
barn ta in på ett annat värdshus och hade begett sig
till sin mor, som inte kände igen honom när han steg
in. Han fick det infallet att skämta med dem genom
att beställa ett rum på deras värdshus. Han hade
visat dem att han hade gott om pengar. På natten
hade modern och systern slagit ihjäl honom med en
hammare för att komma åt hans pengar och sedan
kastat liket i floden. På morgonen hade hans hustru
kommit till värdshuset och hade, utan att veta vad
som hade hänt, talat om vem den resande var. Modern
hade hängt sig. Systern hade dränkt sig i en brunn».
På denna »fait divers» har Camus byggt
sitt drama, frånsett några smärre retoucher:
något barn finns inte med, det rör sig inte
om ett tillfälligt brott utan om
yrkesmörder-skor, mordsättet är mindre brutalt och
självmordssätten omkastade.
Systern Marta är styckets huvudperson.
Drivkraften för hennes mordgärningar är en
häftig längtan att komma bort från sitt eget
kalla och dystra land, att äntligen finna
lyckan vid någon sydländsk, soldränkt
havsstrand, en längtan som vi sett Camus själv
gripas av under ett besök i Tjeckoslovakiens
huvudstad, men som inte gör ett lika
övertygande intryck hos denna tjeckiska, vilken
tidigare aldrig varit utanför sitt lands gränser.
Missförståndet återspeglar i ett enskilt fall det
universella missförståndet i människornas
relationer till tillvaron, ty när misstaget röjts
förklarar Marta:
»Nej, jag kände inte igen honom. Jag kom inte ihåg
hur han såg ut, och det här kom som det måste komma.
Du har själv sagt att världen inte har någon mening. —
— om jag hade känt igen honom, så vet jag nu att det
inte skulle ha ändrat något».
Eller, med andra ord: brodermordet ingår
i den rådande världsordningen, den ordning
»där ingen någonsin blir igenkänd», såsom
Marta förklarar för Jans förkrossade änka.
Och hon fortsätter:
»Ni måste förstå att ert lidande aldrig kan bli lika
stort som den orättvisa som människan blir utsatt för.
Och för att göra slut på det här, så lyssna till mitt råd.
För jag är onekligen skyldig er ett råd, eftersom jag
dödat er man. Be till er gud att han låter er bli som en
sten. Det är den lycka han förbehåller sig själv, det
är den enda sanna lyckan. Gör som han, gör er döv för
alla klagorop, sälla er till stenarna medan det ännu är
tid. Men om ni känner er för feg att söka er in i den
blinda frid jag talar om, då ska ni komma och förena
er med oss, i vårt gemensamma hem».
Detta är vad Marta själv har gjort, hon är
en syskonsjäl till Caligula med den skillnaden
bara att hon ger sig själv döden. Maria, i sin
förtvivlan, ropar till Gud om hjälp, och den
gamle vaktmästaren, som varit det stumma
och döva medvittnet till tragedien, och som
symboliserar gudomen, öppnar äntligen
munnen för ett klart och tydligt nej. »Det absurda
uppstår i mötet mellan människans kallande
rop och världens oförnuftiga tystnad», hade
det hetat i »Le mythe de Sisyphe».
Konstnärligt sett är »Le malentendu»
knappast ett riktigt lyckat teaterstycke.
Personerna är för lite individualiserade och frossar
i lyrisk-abstrakt retorik. Jans
handlingssätt förefaller krystat; man förstår aldrig
riktigt varför han inte ger sig tillkänna. Modern
är skildrad med ett slags osentimental ömhet
och som en redan slocknad varelse, vilket
förråder det personliga känslounderlaget. När
hon blir medveten om vad hon gjort sig
medskyldig till och återupplever en mors unika
kärlek till sin son innan hon följer honom i
döden, är det tydligen sin egen mors famlande
känsla som Camus velat tolka, och vi har redan
sett, att denna mors ofrivilliga medverkan
till sin sons död kan äga en bitter personlig
symbolik. Verkningsfullt är det sätt varpå
personnagerna i stycket liksom talar förbi
varandra. De trevar instinktivt efter
kontakter men uppnår dem inte -—■ var och en är
innestängd i sin egen ensamhet, alla är
främlingar för varandra — och så går ödet i sin
fullbordan i all sin absurditet. En fläkt av
antik ödestragedi sveper onekligen genom det
ohyggliga stycket, där fasorna och döden så
till vida gör ett ännu starkare intryck än i
»Caligula» att de är förlagda till vår egen tid.
Det var inte utan skäl.
5-
»Detta sammanträffande hos vissa andar mellan
en förnekelsens filosofi och en positiv moral utgör i
själva verket det stora problem som smärtsamt
påtvingar sig hela vår epok. Kort sagt, det är ett
kulturproblem, och det gäller för oss att få veta om
människan utan bistånd av det eviga eller av den
rationalistiska tanken ensam förmår skapa sina egna värden . .
Nej, allt låter sig inte sammanfattas i förnekelsen eller
absurditeten — det vet vi. Men först måste man
uppställa förnekelsen och absurditeten, efter som det är
dem som vår generation först har stött på och
eftersom det är dem som vi måste inrätta oss efter ... De
män som ställts under debatt i dessa artiklar (som den
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
