Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dödsbesatt och livsberusad. En studie i Albert Camus' författarskap. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
kommer slutligen och modifierar lyckokravet.
I »Lettres à un ami allemand» förklaras det
uttryckligen, att det motståndsbjudande
Frankrike företräder en »skälig jämvikt
mellan försakelse och lyckokrav», och »Rémarque
sur la révolte» -— en filosofisk essay, som
trycktes 1945 i den av Jean Grenier redigerade
sam-melvolymen »L’existence», och som på det
dialektiska planet utvecklar den
metafysiskpolitiska revoltens dubbeltema —- uppehåller
sig särskilt vid »den eviga balansakt som
leder den upproriska människan från
försakelsevilja till högsinnat lyckokrav».
Lyckokrav och kravet på rättvisa, broderskap och
självuppoffring — de ska alla mobiliseras i
kampen mot pesten.
Romanen om pesten är försedd med ett
motto häntat från Defoe, och mer än
sannolikt är, att dennes berömda »A Journal of the
Plague Year» varit av betydelse för uppslaget
och själva greppet i Camus’ roman. Även här
är det ju frågan om en fiktion, en
fantasiskapelse som iklätts formen av en strikt saklig
redogörelse, en rapport eller ett reportage,
fastän den inte som Defoes är späckad med
sifferuppgifter och statistik. Några mer påfallande
detalj överensstämmelser torde det vara svårt
att upptäcka — man kan dock spåra vissa
allmänna likheter i fråga om myndigheternas
sanitära åtgärder, isolerings- och
karantänsåtgärder, avspärrningens psykologi och
tragik, de mer eller mindre desperata försöken
att muta vaktpersonalen och bryta sig ut ur
järnringen, skildringarna av livet på gator
och torg samt honnören åt de män ur olika
samhällsgrupper som sätter sitt eget liv på
spel för att bekämpa farsoten. Allt detta är
dock flyktiga likheter, liksom den nästan
protokollsmässiga stiltorkan i Defoes krönika
kan förefalla gå igen i vissa partier av Camus’
roman, enkannerligen i kollektivskildringarna.
Men det gäller ingalunda restlöst ens om dem.
Särskilt i tredje avsnittet, där hemsökelsen
når sin kulmen och kommer de individuella
ödena att uppgå i en kollektiv historia, höjer
sig berättelsen till freskartad storlinjighet,
skönhet och serenitet. Lysande i all sin
suggestiva ohyggestämning är själva upptakten till
romanen: råttdöden, som börjar med några
enstaka fall, hastigt mångfaldigas och växer
till en lavin, ett dovt skräckinjagande varsel
om kommande olyckor. Stämningsbilder och
atmosfärstycken från den nordafrikanska
peststaden Oran, där årstiderna väver in sin
växlande rytm, har också givits med den för
Camus karakteristiska känsligheten i fråga
om mediterrana naturscenerier och dagerspel.
Vad som mest avgörande skiljer Camus’
pestskildring från föregångarens, är dock de
individuella öden som med stark reliefverkan
höjer sig över kollektivet, och till vilka
diktaren anknutit den livsåskådningsdebatt som
med så vinnande redbarhet och allvar hålles
vid makt i hela hans produktion. Även här
rör det sig likväl mindre om sorgfälligt
utmejslade personliga profiler än om
representativa förhållningssätt och beteendemönster
under gisselslagen — det hör ihop med Camus’
dubbla egenskap av klassiker och
amerikanernas lärjunge. I centrum står en liten grupp
personer som bildar en frivillig sanitetsgrupp
kring läkaren Bernard Rieux och tillsammans
med honom uppgår i det gemensamma
motståndet mot det onda. Rieux, som antages
vara krönikans författare, är Camus’ alter ego
och företräder lågmält, saktmodigt och utan
alla åthävor dennes centrala revolttema. Han
tror inte på Gud men uppoffrar sig likafullt
för sina patienter, för den kamp mot pesten
vars segrar han vet vara tillfälliga och om
vars verkliga karaktär av ett oavbrutet
nederlag han är medveten. Varför? Han vet det
knappast själv, och varje antydan om
hjältemod skriver han ned till vanlig redbarhet,
redbarheten att efter förmåga sköta sina
dagliga uppgifter. Men liksom Cherea och Sisyfos
tror han sig vara på väg mot sanningen genom
att kämpa mot skapelsen sådan den är, mot
en världsordning som bestäms av döden, och
som han sedan ungdomen känt avsmak för:
»Sedan dess har jag blivit blygsammare. Det
är bara det att jag fortfarande inte kan vänja
mig vid att se människor dö». Och han tillägger
i tonfall som är oss välbekanta, att det kanske
är »bäst för Gud att människan inte tror på
Honom och att man av alla krafter kämpar
mot döden utan att lyfta blicken mot himlen,
där Han tiger». Hans behärskning brister en
enda gång, då han gentemot pater Paneloux,
kristendomens företrädare, häftigt förklarar,
att han till det yttersta vägrar att älska en
skapelse där barn torteras. För lyckokravet
som ett av medlen att bekämpa pesten hyser
han full förståelse, änskönt han själv valt en
annan väg: »Ingenting är värt att man vänder
sig bort från det man älskar. Och ändå gör
jag det, även jag, utan att veta varför». Rieux’
hustru ligger ensam och dör på ett sanatorium
några hundra kilometer från staden, men själv
vägrar han att fly från pestens påträngande
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
