Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Seklens kultur i norskt landskap. I. Gudbrandsdalen. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jöran Mjöberg
Minnessten över skotteslaget i
Kringom.
från norr. I kungasagorna nämnes
Gud-brandsdalen ofta, och dess folk visar som
senare starkt individualistiska drag. Många
kända gestalter, kungar, pilgrimer, krigare,
diktare, har under årens lopp dragit fram
genom dalen och knutit sina öden till dess
namn. En av dem var kungahelgonet Olav
Haraldsson, Olav den helige. När han från
norr kom dragande ner igenom dalen för att
kristna dess inbyggare satte sig bönderna
till motvärn under ledning av stormannen
Dale-Gudbrand i Hundorp, och en här
under dennes son mötte kungen och hans
män lite längre upp i dalen. Bondehären
flydde, och vid tinget på Hundorp ställdes
de båda religionernas företrädare på nytt
emot varandra. Var och en talade för sin
gud och beskrev hans makt, och i gryningen
förde hedningarna fram ett beläte av Tor.
Då talade kungen till Dale-Gudbrand: »Du
skrämmer oss med din gud, som är blind
och döv, som icke kan hjälpa varken sig
själv eller andra, och som icke kan komma
någonstädes utan att han blir buren. Jag
tror nu, att det icke dröjer länge, förrän en
olycka drabbar honom. Sen nu upp och
skåden emot öster, där kommer nu vår gud
omvärvd av ljus!» I det samma rann solen
upp, och när bönderna riktade blickarna
mot ljuset, tog Kolbein Starke, en av kung
Olavs män, och slog Torsbilden överända
med ett väldigt slag, så att råttor, ödlor
och maskar forsade ut ur träbelätet. Och
när Tor alltså inte kunde hjälpa dem, tog
bönderna mot kristendomen.
Ännu i dag visar man en hög i Hundorp,
som har namn efter Hellig Olav. Denna
plats var under sagatiden en knutpunkt i
dalen. Tinget i Hundorp hade stor
betydelse, och där fick en av Norges härskare,
Harald Hårdråde, kungsnamn.
Också i norsk historia efter Snorres tid
har mycket hänt i Gudbrandsdalen. Kung
Sverre, som Fredrik Paasche har skrivit sin
storslagna monografi om, strövade gång på
gång fram här med sina birkebeinare i
följe. På Kristoffer av Bayerns tid satt här
en syssloman, riksrådet Bengt Gyldenløve,
som gjorde sig hatad av befolkningen och
därför mötte samma öde som många danska
fogdar i Sverige vid samma tid: han blev
ihjälslagen.
Även i början av 1600-talet gjorde sig
»gudbrandsdölingarna» ryktbara för sin
trotsighet och sitt fosterländska sinne. En
skara på 300 skotska legoknektar hade
landstigit i Romsdalen för att dra över till
Sverige, dit de värvats för det pågående
Kalmarkriget. Bönderna i dalen samlade
sig till ett antal av 4—500 vid Kringom
strax nedanför Otta för att möta
inkräktarna. Enligt ortstraditionen hade de en
kvinnlig hjälperska, Prillar-Guri, som stod
uppe på en höjd på dalgångens västra sida
för att blåsa i sin lur och varsko sina vänner,
när skottarna kom framryckande på
rid-stigen öster om älven under de högt uppe
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
