- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
110

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Snillets makt och regelns tvång. Ur avhandlingen »Om det sublima». Svensk tolkning av Elisabeth Brunius-Nilsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elisabeth Br u ni u s-Nilsson

het att gå genom sitt ämne utan att
stämman sviker honom; han har t. ex. framställt
historien om Leto verkligt poetiskt och
griftetalet kanske ståtligare än någon annan.

Demosthenes däremot är icke någon
skicklig karaktärstecknare, han har ingen
flödande stil, han är varken smidig eller
elegant och för det mesta utan alla nu
uppräknade företräden. Där han anstränger
sig att vara lustig och kvick, utmanar han
snarast löjet på sin egen bekostnad, och
ju mer han vill närma sig det behagfulla,
desto klumpigare blir han. Hade han tagit
sig för att skriva det lilla talet för Phryne
eller för Athenogenes, skulle han endast ha
kommit Hypereides att framstå i ännu
fördelaktigare dager.

Men Hypereides aldrig så vackra och
många förtjänster äro dock utan storhet,
de äro »en nykter andes menlösa alster» och
lämna åhöraren oberörd (ingen blir skakad,
då han läser Hypereides). Demosthenes
däremot anslår redan från början det
suveräna snillets överlägsna ton, den stora
ordkonstens högt spända sträng, de
passionerade lidelserna, fyllighet, slagfärdighet
och snabbhet, där så kräves, och framför
allt denna kraft och våldsamhet, som endast
tillkommer några helt få. Så visst, säger
jag, som han har i sig upptagit allt detta
som gudasända gåvor (det vore orätt att
kalla dem mänskliga), så besegrar han
genom de förtjänster han äger alla och envar,
ja, t. o. m. genom dem han inte har, och
så att säga åskar och förbränner med sina
blixtar alla tiders talare. Ja, förr kunde
man öppna sina ögon mot ljungande blixtar
än skåda dennes framstormande lidelse.

Kap. 35.

Vad ha då dessa gudars likar sett, dessa
som strävat efter det högsta i ordkonsten,
men försmått noggrannheten på alla
punkter. Jo, framför allt detta, att Naturen har
ämnat oss människor icke till att vara några

oansenliga och oädla varelser, utan hon har,
då hon förde oss till livet och till hela
skapelsen liksom till en stor idrottstävling, för
att vi skulle bli åskådare av hennes
tävlingslekar och de mest äregiriga tävlande,
redan från början ingjutit i våra själar en
obetvinglig längtan efter allt, som är evigt
stort och mer gudomligt än vi. Därför
förslår inte hela världsalltet för människans
djärva betraktande och tänkande, utan
tankarna träda ofta ut över sinnevärldens
gränser, och om vi kunde överblicka vårt liv
i hela dess sammanhang och se, vilket
överflöd det har av det ymniga, det storartade
och det sköna, då skulle vi snart förstå, för
vilket ändamål vi fötts. Därför är det
naturligt för oss att beundra — icke de små
vattendragen, även om de äro klara och
nyttiga — utan Nilen, Donau och Rhen,
och ännu mer Oceanen. Ej heller beundra
vi den lilla låga, som av oss tändes, även
om den bevarar sitt sken rent, mer än
himlaljusen, ehuru de ofta fördunklas, och inte
heller anse vi den beundransvärdare än
Etnas kratrar, vars utbrott slunga upp ur
djupet klippor, ja hela berg, och stundom
utgjuta floder av den jordfödda eldens
rena element. Ja, om allt detta kunna vi
med skäl säga, att för människorna det
nyttiga eller åtminstone det nödvändiga
är lättillgängligt, men det som beundras,
är dock alltid det ofattbara.

Kap. 36.

Då det gäller det sublima i litteraturen,
där det geniala aldrig faller utanför det
nyttigas och gagneligas gränser, måste vi
utan vidare göra klart för oss, att dessa
stora andar, fastän de äro långt ifrån
felfria, dock stå över dödliga mått. Vanliga
förtjänster övertyga dem, som äga dem, att
de äro människor, men det sublima höjer
dem nära guds majestät. Det korrekta
undgår klander, men det geniala beundras.

Behöver jag då ytterligare säga, att var
och en av dessa män ofta gottgjort alla sina

110

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free