Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två prosadikter. Av Solveig Johs - Korsväg i hård kyla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solveig Jo hs
Jag tänker på rummet i staden och på
de rena morgongatorna som ännu inte
börjat svettas människor och på en mörk man
i ett kallt rum, kyligt till abstrakt tomhet.
Ingen smärta och ingen längtan finns kvar,
»för vekligt slingrande jag själv har smugit,
kring allt jag mött och ej förmått mig tro
— att jag förfalskande och dolskt har ljugit,
att icke ock i mig en orm haft bo». Ja, först
när diktens mönster flätats in i mitt får jag
ro för den, är jag befriad från den.
Omärkligt har jag gått över landgången
och försvunnit i bussen, uppfylld av något
annat som icke har plats för dessa
handlingar man genomför för att komma
någonstans.
Ja, nu är jag någonstans igen och
figurerna möter mig, figurer som vävs in i mig,
en stomme till liv. Och jag dricker kaffe
igen tillsammans med länge sedan
hädangångna andar, frambesvurna av några män
och kvinnor i ett stort blått rum med
lövkronor vid fönstren och solblinkande blad.
Och snett framöver har jag de markerade
dragen, det uthuggna ansiktet där det veka
skurits fram i hårda konturer och dolts
under kylans mask. Det hårda skrattet
smärtar mig för sin ihålighets skull men de
beniga händernas fasta rörelser inger mig
tryggheten att här ännu finns kvar en vilja.
En vilja till det otidsenliga, denna
verklighet så ovanlig och fjärran. Ja, ännu är jag
intensivt med, men tröttheten börjar jaga
fram talet ur mig och rörelsen när vi reser
oss från bordet är en lättnad trots kvinnans
vänliga händer som mjukt räcker fram av
kakorna och trots hennes vita hår som
skimrar i silver av ljuset och de blå faten på
väggarna.
I ditt rum kan jag ännu inte vara, dina
blekbruna härdade kinder börjar rodna och
dina händers fasta vilja försvinna. Vi måste
gå ut och gå och bara gå någonstans. Vi
går över åkrarna, förbi gula höstackar och
blankbruna hästar, genom svampskogen
där vita svampars delikata doft fyller ut
barr lukten, ner till sjöstranden och möter
vattnets gröngyllene öga. Vi talar inte, vi
kan inte tala. Ack om vi kunde tala! Men
pansaret släpper bara fram ord som ur
böcker och om abstrakta ting. Med min knutna
hand slår jag bryggans gråa trä, slår så det
gör ont för att lossa på mina ord. Men allt
är inneslutet, hårdnat. »Jag älskar ej, men
börjar akta kyla, jag älskar ej, men börjar
akta hårt». Citatet från dig tolkar mina
ord och ändå så nära att tankarna tangerar
varandra så obarmhärtigt uteslutna från
varandra. Två låsta dörrar med
borttappade nycklar. »För lätta falla flingorna,
som skyla — den rest av liv, som höstar
härjat svårt».
Förmultning och förruttnelse i luften
och höstens flammande
undergångsskönhet omkring oss, men i oss redan vinter.
Jag ligger på kappan och stirrar upp i de
svarta molnen som döljer solen och skapar
fram ett känslostarkare landskap, med
mera hotande karaktär. Du sitter bredvid
mig och det är varmt, hett. Vi är heta,
uppblossande röda men inuti sitter den
svarta gnagande sorgen som för längesedan
tog plats där och redan har börjat sitt
förstörelseverk. För sent, för sent! det är för
sent att älska, det är för mörkt och
hotande. År från år har vi plockat sönder
kärleken, vägt för och emot, talat sönder den,
älskat och handlat sönder den. Men vi har
kvar vår ensamhet och köld att dela.
— när livets sista ljumma flämt de mista,
är kvar en livlös, plågbefriad kropp
i något isflak, fruset fast vid isar,
granitlilct hårt vid någon livlös ö,
där ingen talar, inget märke visar,
att någon där måst leva och måst dö.
Ja, vi har hösten och vintern kvar,
hösten omkring oss och vintern ini oss. Men
våra händer är låsta för smekningarna och
våra blickar för långt seende för att se vår
närhet hos varandra. Och smygande, dolskt
kommer den asktorra olusten. Jag reser
mig upp och ser ut över vattnet, det har
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
