Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två prosadikter. Av Solveig Johs - Stum sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solveig Jo hs
av rösten, en blick och en röst som inte
bryr sig om någonting, godtar mig fast jag
inte har betydelse längre: jag har varit ute
sen klockan åtta i går kväll.
— Varför?
— Gått och tänkt.
— Sen klockan åtta och inte sovit.
— Jo, ett tag på . . . där. — — Och
pekar på lövtäcket och jag ser det i rimfrosten,
i kölden, den sista obarmhärtiga frosten
som kyler in till hjärtat. Å, detta
förbannade anfrätta, blankvåta lövtäcke och
denna levande människokropp och denna
tunga sorgedag då vi blir skyldiga till allting.
Hon börjar springa, hon är borta från
mig, också från mig, bakom träden,
försvinner bakom svarta träd. Å, jag vet, visste
långt inne i sömnen. Väcker den elaka
flickan som talat med mig om dikter igår,
hon som säger sig skriva bättre dikter än
min bäste vän. Förbannelse vilar över
dagen, över dikter, diktare, allt. — Springer
ner för trappan, genom rum, rum, rum ut
i köket måste ha tofflor på mig. Här står
tofflor för oss alla. Den onda flickan talar:
bra tofflor, fina tofflor, inte förkyla oss,
inte bli våta. Jag springer ut över våta,
vissna löv, ner suger de mig som ett träsk,
för varje steg sugs jag fast men lossnar
med ett plums, ett tjoffs. Tofflorna sitter
på. Jag ropar hennes namn. Ropar ropar
ropar i samma tonläge ackompagnerad av
det sugande stegljudet. Det enda som hörs
i den stora vida världen. Hennes namn
oupphörligt och sugande steg och den onda
flickans låga mummel när hon håller i min
nattdräkt bakifrån för att hindra mig.
Ihållande ensamma rop, ensam här i världen.
Ingen svarar ingen kommer någonsin att
svara. Jag vet men jag ropar genom de
blanka svarta träden. Där är flodvallens
avtryck av nakna fötter. Nakna fötter.
Och jag har tofflor på mig. Försent, jag
har tofflor, men hon är naken. Försent
att göra någonting åt. Jag ropar, ropar.
Hennes namn. Där, på andra sidan vallen.
Å, hon kanske bara tvättar sig, bara
tvättar sig i flodens vatten. Morgonkall
tvagning. Förbannade vall, förbannade flod.
Jag strävar fram och den onda flickan
håller mot: gå inte dit, gå inte dit.
— Släpp mig, släpp mig. Jag ropar: gå
ner där, där, jag här.
Hon kanske sköljer sina ögon i flodens
vatten. Hennes tårar kanske droppar ner
i flodens vatten. Floden stiger, jag vet, jag
vet. Jag ropar och får aldrig mer svar. Jag
behöver inte ropa, ty jag vet, jag behöver
inga svar, ty jag vet. Bara detta tunga,
våta landskap nära inpå och ingenting
annat denna tunga mörka dag. Ingenting
finns mera att förbanna och mina rop
kunde inte bli till skrik för sin
meningslöshets skull.
Ja, vi skulle sova över denna för alltid
förlorade morgon för att en enda ensam
skulle få vaka och för att vårt liv skulle
bli lika tungt att bära som denna natts
tyngd över den oskyldigas nakna rygg för
allt vi gjort och icke gjort.
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
