Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr ån Stockholms teatrar
Av Holger Ahlenius
EATERHAUSSEN fortsatte även
under höstsäsongen 1949 med sammanlagt tjugo
föreställningar, av vilka Dramaten svarade
för åtta och de övriga teatrarna tillsammans
för nio, medan gästspelens antal var tre.
Motsvarande siffror för förra hösten var tjugotvå,
tio, elva och ett, men då är att märka, att
Stockholms-Teatern, trots sitt löfte att
återkomma, tycks ha givit upp andan. Det är
skada, ty den ingav onekligen vissa löften
såsom den folkteater huvudstaden behöver.
Man kan sålunda tala om en vikande tendens,
såsom det lär heta på fondbörsen, och detta
desto mer som Dramaten inte hade någon
lyckosam säsong i jämförelse med de båda
föregående. Inget av de »stora» programmen
blev någon hel konstnärlig framgång. I allra
högsta klass stod egentligen bara Strindbergs
»Paria» och Anouilhs »Älskar — älskar inte . .»,
som båda går i det mindre formatet och som
också framfördes på Lilla scenen. I gengäld
hade småteatrarna rott upp sig en smula, och
en viss utjämning ägde sålunda rum mellan
Dramaten och dem.
*
Dramaten hade valt att inleda säsongen på
lilla scenen med den unge finländaren
WA-LENTIN CHORELLs »tidlösa spel» Fabian
öppnar portama. Det är ett vardagsrealistiskt
stycke om en sextioårig verkmästare, som
under en festnatt och några följande dygn
tror sig återuppleva sin ungdom i en
tjugofemårig flickas armar, men som snart
beskedligt och åtskilligt stukad vankar hem till den
äktenskapliga hamnen. Föreställningen hade
sitt intresse som prov på den unga finländska
dramatiken och därför att Anders Henrikson
gjorde sin högst välkomna rentré i
huvudrollen. Pjäsen är i och för sig föga märklig och
snuddar ömsom vid folklustspelet, ömsom vid
den sentimentala melodramen. Rune Carlsten
hade i sin regi dämpat ner det senare inslaget
men hade inte rått på det förra. Han hade
emellertid fått fram något av vildsint finsk
orgiasm över de nattliga uppträdena och över
rusets stämningskast i den gruvligt långa
första akten, och Yngve Larsson hade i sin
interiör tillvaratagit hela den småborgerliga
välmågans pittoreska smaklöshet. Det var en
fröjd att se Henrikson på scenen igen, att
åter lyssna till hans frostigt pregnanta stämma,
och särskilt den erotiska idyllens mödor och
besvärligheter, då gubbkrämporna sätter in,
gavs med diskret och träffsäker humor. Men
i sin uppenbara spelglädje bredde han eljest
på för tjockt som den i framgångens övermod
skroderande verkmästaren med sin
uppblossande och ganska övertygande virilitet. Det
föreföll mig som om Henrikson, medveten om
sin brist på naturlig grobianaktighet, försökte
ersätta den med alltför svajiga manerer i
folkkomikens beprövade stil. Som »Sumparn»,
ungdomskumpanen som det gått illa för,
spritlangaren och tjuven, som det är så behagligt
för den välbeställde att öva godhet emot och
hovera sig inför, gjorde Einar Axelsson en av
sina sedvanliga dekisfigurer — berömvärt
måttfull denna gång. Den skrämda blicken
över ena axeln var ett lyckligt fynd liksom
också finputsen och säkerheten, då han
hoppades få efterträda Fabian vid hans matbord
och i hans äkta säng.
Frågan är dock, om inte spinnsidan gjorde
ett starkare intryck. Som den gråa, utslätade
hantverkarhustrun med spår av svunnen
skönhet var Elsa Widborg betvingande.
Oförglömligt var hennes stumma spel vid den
förkrossade makens ömkliga återkomst, blicken
av oro, ömhet, förakt, medlidande i
oskiljaktig och talande förening! Den unga aktrisen
Ellika Mann spelade Fabians tillfälliga moitié:
en enkel flicka, som är långt ifrån oerfaren
och ingalunda okänslig för jordiska förmåner
men ändå har hjärta, och som visar sig vara
en förståndig liten hushållerska, en flyttfågel
som vill bygga bo vida mer än ett lättfärdigt
stycke. Sentimentaliteten låg på lur och bröt
igenom ibland, men i övrigt var det en
förvånande färdig och avrundad rollskapelse för
att vara av en så ung skådespelerska, och den
blev knappast uppskattad efter förtjänst.
Pass på — den flickan, som tidigare visat, att
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0145.html
