- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
125

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

och uppblåst fräckhet, av den gamle
fängelsekundens lömskhet, och så slutligen, när han
funnit sin överman, den geléartade mjukheten,
fegheten, luften som rusade ur honom så att
han sjönk ihop lika hastigt som han nyss svällt
upp. Det var en nyansering genomförd in i
minsta detalj, det var överdådigt, man frestas
säga genialt, givet utan en kursivering och med
ytterligt små medel, i en petitstil som eljest
inte är Lars Hansons specialitet och därför i
desto högre grad vittnade om den väldiga
spännvidden i hans konst. Mot det
tvångs-mässiga, det bundna hos Herr Y. i Lars
Hansons tolkning spelade Henrikson ut den
lugna, oanfäktade överlägsenheten hos Herr
X., vetenskapsmannen med det fria och
självfallna rörelsesättet, i sin egenskap av arkeolog
på en gång friluftsmänniska och intellektuell.
Skådespelare och regissör bör särskilt hållas
räkning för att figuren inte fått ett drag av
intelligensaristokrat, inte en skymt av
övermänniskofasoner — just det som Strindberg
här har frestats av och frestat med — för
att de i stället gjort Herr X. till en kultiverad,
klok och besinningsfull människa, som
visserligen begått ett allvarligt felsteg och grubblat
över det, men som inte haft tillräckligt med
rättslidelse för att på dess altare och till
ingens direkta nytta offra sitt och de sinas
liv. På det sättet bringades man nästan, men
också bara nästan att acceptera, att Herr X.
går omkring lös och ostraffad. Vidare måste
han antagas vara en sällsynt vaken
observatör med en god portion av de
detektivinstinkter, som för övrigt inte är ovanliga hos
vissa vetenskapsidkare, samt utrustad med
en högt utvecklad intelligens, men Henrikson
visade, att han inte behöver äga några
övernaturliga gåvor för att räknestycket ska gå
ihop och för att han ska övertyga oss om att
han behåller valplatsen. Under fyrtiofem
laddade minuter gick teaterkonstens heliga
ande genom scen och salong och höll oss

andlöst fångade i sitt grepp.

*



En avgjord och välförtjänt framgång blev
också ANOUILHs Älskar — älskar inte . . .,
som var nästa kvällsprogram på Dramatens
lilla scen. Det är ett av den franske
dramatikerns allra svartaste stycken — därom råder
ingen tvekan — som parallellt och intrasslade
i varandra framför ett antal mer eller mindre
groteskt karikatyrartade kärlekspar i syfte
att visa upp, hur fruktansvärt vi alla är

Lars Hanson och Anders Henrikson
i »Paria»
Dramaten, Lilla scenen.

korsfästa i könet, för att låna ett expressivt
uttryck från D. H. Lawrence. Vi söker alla
kärleken men i avsaknad av denna sällsynta
dyrbarhet håller vi till godo med lustan, dess
eländiga vrångbild. Likt tant Ardèle, den
stackars osynliga huvudfiguren i stycket, är
vi alla instängda i vår puckel, i vårt eget
löjliga jag, i det egna köttet, som vill vrida sig
i vällust, vare sig det sker i förening med
kärlek eller inte eller rentav mot kärleken,
som väl så ofta finner sin död i köttet. I sitt
extatiska renhets- och helhetskrav, som även
i denna pjäs leder till självmord, ett dubbelt,
är det i sista hand en livsfientlig, en
mani-keistisk uppfattning som Anouilh ger uttryck
åt, och vars stamträd över Tristan-sagan kan
ledas tillbaka till urgamla kathariska sekter
under medeltid och antik med deras stränga
boskillnad mellan kroppens begärelse och
Eros’ himmelsträngtan. På fransk scen spelas
ett dylikt stycke såsom en av de makabert
uppsluppna farser, där det bara är ett steg
mellan pajaseri och förtvivlan, och i en
sprattelgubbsstil, som avser att illustrera den
nattsvarta misantropien och determinismen
där bakom. Mimi Pollack, som hade iscensatt

125

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free