Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
men otillfredsställda hustru samt Stig Olin
som hennes ungdomskärlek Kaj Hesster,
misslyckad konstnär och biografvaktmästare,
som ska representera ondskan och dess
gudasända mission i den jordiska
korrektionsanstalten. Genom övertoner och små, halvt
omärkliga missljud bragtes åskådaren till
medvetande om äktenskapets söndrighet, till
att ana fysisk repulsion mellan makarna.
Sedan trasslar det till sig med egendomliga
hopp i psykologien och luckor eller oklarheter
i det inre sammanhanget. Men Mellvig tolkade
utmärkt den bedragne äkta mannens falska
överlägsenhet och förtvivlan i ruset. Som
djävulens ombud var Stig Olin kanske en
aning för sympatisk men fick fram både den
inre trasigheten, en viss intellektuell
tjuskraft samt inte minst ondskans avnjutande
av vad den lyckats anstifta, medan hustruns
roll i det hela och hennes fasthållande vid
det slocknade, barnlösa äktenskapet blir allt
svårbegripligare och skådespelerskan
följaktligen föreföll lika desorienterad som åskådaren.
Alldeles omöjligt är slutet, då vådaskottet
gått och det mest meningslösa skett,
nämligen att det träffat Kajs gravida och alldeles
oskyldiga hustru, men de agerande står kvar
i förstelnade attityder och anställer
betraktelser över det skedda och över framtiden.
Ingen teatertrupp i världen kan rädda den
scenen. Av sommarvillan med sin gammaldags
inredning med sammetsdraperier,
mahognymöbler och bric-à-brac hade Erie Söderberg
åstadkommit en putslustig interiör.
*
Blancheteatern spelade revy hela hösten
och hade först annandag jul premiär på
Edward, min son av den för mig okända
anglosachsiska författarfirman ROBERT
MORLEY och NOEL LANGLEY. Stycket
börjar bra i en småborgarvilla i Brighton,
med familjelyckan hos en liten bokhållare
som alla andra, vilken förleds att anstifta
mordbrand för att skaffa pengar till en
nödvändig operation på sin femårige pojke. Sedan
svingar det sig allt högre upp i
gangsterromantikens molnhölj da rymder med den
fanatiska faderskärleken som sentimental motor,
förevändning och ursäkt. Det blev ändå en
underhållande teaterkväll därför att Stig
Järrel uppbar huvudrollen och som alltid var
rolig att se och höra. Det rörande och
beskäftiga hos småborgaren gavs lika övertygande
som det allt mer hårdnade skalet kring den
totalt skrupelfrie profitör och storfinansiär,
vartill han ska föreställas utveckla sig,
samtidigt som vekheten inför sonen-odågan, som
vi aldrig får se, antyddes med små medel.
Som hustrun vann Esther Roeck-Hansen en
större konstnärlig framgång än på mycket
länge. Både den enkla flickan i styckets början,
den säkra världsdamen i dess mitt och den
åldrande, alkoholsvullna magnatfrun i dess
slut blev i hennes tolkning mycket trovärdiga,
diskret hållna versioner av ett och samma
kvinnoöde. I mindre uppgifter märktes Björn
Berglund, Magnus Kesster, Axel Högel och
Gunnar Sjöberg, som alla bidrog till att skapa
en bra föreställning. För regin svarade Sven
Lindberg.
*
Dramatikerstudion firade sin tioåriga
tillvaro med att framföra fyrtiotalisten
WALTER DICKSONs drama Bet eldröda
landskapet i beskuret och förenklat skick. Det är
en överflödande ordrik, allt annat än
fullgången produkt, som i alla fall bärs upp av en
idé, den nämligen, att det är bättre att gå
in i vår egen och andras skräck och försöka
att göra den fruktbar än att mekaniskt
operera bort den och därigenom utarma
personligheten, till exempel medelst det ingrepp i
hjärnan vars utexperimenterande numera
har belönats med nobelpris. Att detta stycke,
om det hade uppförts på en riktig scen med
dess tekniska och konstnärliga resurser, hade
kunnat avvinnas ett betydande intresse, det
visade redan den av naturliga skäl mycket
bristfälliga föreställningen på Borgarskolan.
Andra aktens surrealistiska ruinlandskap
med figurer, det skräckens själslandskap, där
den chockskadade flygaren och
medicinstu-dentskan Marie möts i gemensamma
religiösa barndomsupplevelser, kunde sålunda
inte framsuggereras enbart med hjälp av ett
väldigt rött myggnät, men akten gjorde ändå
ett visst intryck som oratorium och genom
den kvinnliga rollinnehavarens, Ingrid
Jernbergs påtagliga gripenhet inför sin uppgift.
Ljudkulisserna var i allmänhet väl skötta i
Sture Ericsons regi, bland annat hörspelet av
de varandra motsägande stämmorna i
flygarens inre, men själva störtningen försiggick
alltför stillsamt. Huvudrollen, den unge
medicinaren Martin, som uppbär styckets idé
och omsätter den i praktiken, spelades
tyvärr med amatörmässig talteknik av Nils
Hallberg, som inte ens lärt sig läxan
ordentligt. Folke Walder gjorde däremot en god
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0155.html
