Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
rollskapelse av Professorn, en hjässkal
veten-skapsfilister och intellektuell robot, för vilken
det inte finns något annat än specialfall, men
hos vilken några rester av oförstörd
mänsklighet frigörs ur sitt skal tack vare skräcken,
den skräck som Martin framkallar genom att
låtsas hota honom med en operationskniv.
Det blev en annan höjdpunkt i föreställningen.
Stycket utspelas på en psykiatrisk klinik, och
Nixon hade givit det en verkningsfull
inramning i abstrakt stil.
*
Med intresse följde jag också under
höstsäsongen verksamheten vid Studie-Scenen,
även om där inte bjöds på något av samma
rang som vårens Höijer- och
Aronson-föreställ-ningar. Den lilla scenens ledare, Sten Larsson,
hade sålunda anordnat en instruktionsafton
då man fick en liten inblick i det inre arbetet
vid en teater, regissörens instruerande av
skådespelarna, pjäs- och rollanalys,
genomgång av olika scenkomplex, av dekoratörens
och inspicientens uppgifter och dylikt. Som
textunderlag tjänade en i och för sig mycket
enkel enaktare, Ingenting har hänt, »en liten
fredsscen i krigsmiljö» av EDVARD
JANSSON, som sedan spelades igenom i färdigt
skick. Det var instruktivt och lärorikt, inte
bara för amatörteaterfolk utan också för en
teateranmälare, som är medveten om att vara
alltför lite hemmastadd på detta vanligen
förbjudna område.
Den frånvaro av allt som stöter på skrikigt
och hafsigt amatörspektakel, den månhet om
vårdad och lågmäld diktion, som är det
finaste med den lilla teatern, kom till synes
också vid den föreställning då en dansk och
en norsk enaktare uppfördes. Fyra visor, den
danska pjäsen av SVEN BACHE, där
styrmannen står i ett hörn av mellandäck och
drömmer om de fyra kvinnorna i sitt liv som
i tur och ordning tar gestalt på scenen, var
ett stycke sentimental sjömansromantik,
vartill hamnens alla ljud bildade ett lyckat
ackompanjemang. Det läggs alltid ner mycken
omsorg på ljudkulisserna vid denna scen. Alla
talade hyggligt, och Margit Aronssons franska
flicka hade ett drag av vemodigt pikanteri
som dröjt sig kvar i minnet. Av norrmannen
FINN CARLING uppfördes enaktaren
Glaskulan, som varit infälld i en av de två
novellerna i debutboken »Broen», utkommen
samma år. Den var anspråksfullare än den danska,
det inte okända temat om jagets instängdhet
i sig själv, om kärlekens vanmakt när det
gäller att frigöra det ur den glaskula som
omger det och som först måste krossas,
behandlat med ett slags ungdomligt trevande,
icke osympatisk valhänthet. Här hade
lille-puttscenen måst halveras diagonalt för det
retrospektiva uppspelet i Dödens närvaro,
och lite mer rymd kring figurerna och
replikerna hade nog varit välkommen. Nu blev
det hela för sammanträngt även i överförd
bemärkelse. Den olyckliga unga flickan i
stycket spelades med alltför mycket
ingatid-bladande, medan det från Gregor Dahlman,
som varit en trovärdig styrman, inte utgick
någon suggestion i hans alltför vardagliga
skepnad som Döden. Men även här hölls
obrottsligt den låga, innehållsmättade tonen.
Lennart von Arnold hade satt båda styckena
i scen, och Yngve Gamlin svarade för dekoren.
*
Tre gästspel satte angenäma färgklickar på
säsongen även om de vart på sitt sätt var av
begränsad räckvidd. Först fick vi en lätt
fransk apéritif innan den hemmasvenska
teaterhösten hade börjat, serverad av en
trupp ungdomar som plockats ihop ur Jouvets
ensemble samt de rörliga hjälptrupper som
ambulerar mellan olika parisscener. På
Dramatens lilla scen uppförde de GEORGES
COURTELINEs nittiotalsfars Le commissaire
est bon enfant. Det blev ett fjäderlätt men
muntrande sällskapsspektakel, uppburet av
typskapande komisk fantasi med anor från
commedia dell’arte samt den ryckiga
marionettstil, som är det gängse farsmanéret i
Frankrike och skvallrar om en deterministisk
svartsyn bakom de stojande upptågen. Därpå
följde ett charmfullt men väl utdraget
caba-retprogram. Artisterna satt bänkade vid ett
långbord med flaskor och glas och framträdde
ensamma eller i grupp med en rad av de
chansoner i skiftande stilarter som
parisresenären känner igen från studentkrogarna i
quartier latin och där lärt sig älska.
Avväpnande var den anspråkslösa otvungenhet
varmed de franska ungdomarna uppträdde.
Sedan kom en lika ungdomlig engelsk trupp,
The Young Vic Company, som är en utlöpare
av den berömda folkteatern Old Vic i London,
och framförde på Dramatens stora scen
SHAKESPEAREs A midsummernights dream.
Det var en välgörande frisk, alltigenom
okonventionell föreställning, en helt annan
midsommarnattsdröm än den gängse. Theseus och
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0156.html
